SWEAs KV-lunch med avsked...i Torredembarra

Sweorna Margaretha, Gunilla, Maina, Gudrun, Kristina och Yvonne!

Så var det dags för kortvarsel-lunch hos oss i Torredembarra.
En underbar dag. Havet låg blått och stilla och den
milslånga sandstranden lockade att springa barfota på..

På restaurangen El Capitan samlades vi för att säga "Hej då"
till Gudrun Bruna som överger oss för att resa tillbaka till
Sverige och Stockholm.


Anette och Gunilla fotograferade

















Margaretha och strandvy!

Det var en härlig dag och lunch med många skratt och som vanligt trevligt med alla Sweor.

Vi hoppas såklart att Gudrun snart kommer tillbaka och hälsar på oss!

Hej då Gudrun!

Näää, nu var det inget roligt längre!!!

Usch, Barça vann med 1-0 över Inter och ändå känns det ju inte så roligt eftersom Barça blev (klicka) utmanövrerade.
Det är bara att bita ihop och komma igen!!!

Barrunda med tanter...

Tänk att vi kan ha så kul... Tre helt vanliga tanter på
"Barrunda". Nåja, en är lite yngre, men i alla fall!
Tarragona har en tapasfestival och där får vi i Torredembarra
vara med.



Man kan gå runt och pröva olika tapas och drinkar för
2.50 per bar. Vi klarade av 3! Den första var godast
tycker jag. Två strutar med något gott och räkor och
cava, vin eller öl.

Sedan var det friterade flak med sardiner och romesco
och något mer gott och vitt vin.














Till slut serverades ett spett med färsk frukt och en
underbart god "mojito". Fråga mig inte hur det stavas!
Det var ett under att vi lyckades komma hem oskadda.
Och kul var det!



I Torredembarra har vi barrunda varje söndag vid 19-tiden.
Du är mycket välkommen. För det mesta blir det bara en
bar vi besöker!! Men man vet aldrig vad som händer...

Överallt i Europa men inte i Portugal!!

Nu har våren kommit till Sverige!

Årets första blommande tussilago har siktats på Ingarö av museets Jourhavande biolog.
De första små tussilagoblommorna hittades på söndagen i en sydsluttning vid Klacknäset på Ingarö i Stockholms skärgård. Enligt Jourhavande biolog Lars-Åke Janzon är inga andra blommande tussilago kända hittills i år.
Tussilago, eller hästhov som den också kallas, är normalt den första inhemska växten som blommar om våren i Sverige.

Carl von Linné skrev 1755: "Den tidigast blommande svenska örten; då går tjälen ur marken, snön smälter i skuggan, isen lossnar på floderna, grodan kväker i kärren, trasten sjunger i skogen, orren spelar på ljungenoch ärlan bebådar Floras ankomst."

Tussilagons gynnsamma effekt på hosta och andra medicinska egenskaper visste man redan i antikens läkekonst. Som drog använde man både blomhuvudena och bladen.

Numera används den sällan invärtes eftersom den innehåller alkaloider som vid omfattande bruk kan framkalla cancer.

Rotstocken, bladen och bladstjälkarna har använts till framställning av fnöske.

Tussilagon växer överallt i Europa utom i Portugal!

JAG HAR TAPPAT BORT...!

Jag har tappat bort mina trosor. Det är högst pinsamt, men inte omöjligt när det gäller mig är jag rädd. Dessutom var de mina favorittrosor, svarta med rosa hjärtan på.

Först tänkte jag på gymmet men där hade de inte hittat några svarta trosor med rosa hjärtan.. Till råga på allt blev det mycket fnittrande i receptionen. Larvigt tycker jag!




Återstod alltså det mest troliga: hos gynekologen. Tog mod till mig och slog numret till Doktor Anderssons mottagning. Den osympatiska syster Birgitta svarade med sin vanliga sura röst ”Doktor Anderssons mottagning”.

Har aldrig förstått varför hon måste se ut som en citron i ansiktet och alltid ge order som en sergant. ”KLÄ AV ER I HYTTEN! SITT KVAR OCH VÄNTA TILLS JAG ROPAR UPP ER!”

Måste man låta på det sättet? Kanske hon har ett olyckligt kärleksliv och ständigt blir påmind om det med alla halvnakna kvinnor omkring sig? Nåja, nu gällde det ju mina trosor.


Jag kunde tänka mig vilket avsnoppande svar jag skulle få. ”Hmm, jag har möjligen inte glömt mina trosor i omklädningshytten igår?” nästan viskade jag. ”HUR SA? TROSOR? NI FÅR FÖRKLARA LITE NÄRMARE.” Syster Birgitta var i högform hörde jag. ”Ett par svarta trosor med rosa hjärtan” försökte jag klämma fram igen.


”VERKLIGEN INTE! HÄR HAR VI ANNAT FÖR OSS ÄN ATT TÄNKA PÅ ERA TROSOR”. ”Nähä” kaxade jag upp mig. Då måste jag ha glömt dem hos TANDLÄKAREN!”

FRANCESC MACIÀ, vem var det??

Häromdagen funderade jag över hur mycket vi vet om landet vi bor i. Vi var fyra svenska vänner som promenerade i Barcelona och passerade Plaça Francesc Macià. Vem var det undrade jag? En av oss trodde det var en general, själv gissade jag på författare, en annan hävdade att han hette Macìa med accent på i:et.
Nyfiken som jag är fick jag ju genast slå upp det när jag kom hem. Det visade
sig vara Generalitats första president i modern tid och hans namn är Macià, med accent på sista a:et.En stilig man med vita mustacher.

Överste Francesc Macià var född 21 oktober 1859 och död 25 december 1933. Han efterföljdes av president Lluis Companys i Jover. Som ju också har en gata uppkallad efter sig.




Palau de la Generalitat

Generalitat de Catalunya är det namn som gavs vid instiftandet av Kataloniens autonoma regering och har en mycket lång historia. Den börjar så tidigt som 1283 då, som en oberoende stat, den katalanska kungen “Pere II den Store” grundade det. Den förste presidenten 1359 var biskopen Berenguer de Cruïlles. Exakt den 11 september 1714 blev Generalitat och det katalanska självstyret avsatt av den spanske kungen Felipe V, när han intog Barcelona och förbjöd det officiella användandet av det katalanska språket.

Generalitat blev inte återinrättat förrän den 17 april 1931 med utropandet av den 2a Spanska Republiken och Francesc Macià, en mytomspunnen kämpe för katalanska rättigheter, utnämndes till president.

Franco förbjöd det katalanska språket igen och avskaffade Generalitat 1939 (som ett resultat av det spanska inbördeskriget 1936-1939), men det fortsatte att verka i exil. President Josep Tardellas återvände som president nr 125 år 1977, då Generalitat blev återupprättat till följd av demokratins “tillfrisknande” efter Francos död 1975.

Så nu vet jag lite mer om vem Francesc Macià var och lite mer om historien i Katalonien. Jag förstår också varför det katalanska språket är så viktigt för katalanerna. De har verkligen fått kämpa för att ha det kvar.

Man kan bara tänka sig vad som hade hänt om Ryssland tagit över Sverige och tvingat oss att prata ryska och ta bort alla svenska namn på gator och torg etc.etc. Klart vi skulle kämpa med näbbar och klor för att prata vårt språk!!

Det är roligt med historia. Och viktigt. Sedan jag flyttat hit till Barcelona har jag också börjat tänka mer på vad som hänt i Sverige och göra jämförelser med Spanien.


Tänk dig Stockholm 1359, året för Generalitats förste president, vad hände hos oss då?
I mitten av 1300talet hade Stockholm mellan tre- och fyratusen invånare. De var svenskar, finländare och tyskar. Tyskarna hade en mycket stark ställning i Stockholm; det stadgades bland annat att hälften av medlemmarna i stadens råd skulle vara tyskar. Den lilla staden på Stadsholmen var trångbodd och hygienen usel. Exkrementer och avloppsvatten hälldes direkt ut på gatan. Rent vatten var sällsynt. Detta ledde till att sjukdomar grasserade. Den täta bebyggelsen var dessutom orsak till ständiga bränder. Inte förrän 1436 omnämns Stockholm för första gången som Sveriges huvudstad i offentliga dokument!
På 1700talet då den spanske kungen Felipe V intog Barcelona såg Stocholm ut så här sett från Skeppsbron:





Oj, det blev mycket historia idag. Hoppas att du tycker det är lika roligt som jag!

SURPOTTA BENGTSSON

Surpotta Bengtsson brukade aldrig gå på loppmarknader. Men den här gången tänkte han göra ett undantag.



Långt ute på landsbygden nära Gamleby låg en liten loppmarknad nära hans faster herrgård Odenholm. Äntligen hade han kommit sig för att åka och hälsa på henne efter många års tjatande. Inte för att han hade något emot faster Vera, men det var så långt och omständigt att ta sig från Laholm och dit.

Han tänkte stanna en vecka och faster Vera sade ” Det är loppmarknad alldeles i närheten och det vore så trevligt att åka dit med dig. Du som är expert!” Surpotta Bengtsson fnös. ”Expert! Jag är fan i mig bäst i hela Sverige på antikviteter och ett riktigt proffs!” ”Ja, ja” suckade faster Vera. ”Det var det jag menade!” Och nu var de på väg i faster Veras gamla Dodge.


Väl där tyckte Surpotta Bengtsson att det var riktigt trevligt. Men han aktade sig noga för att tala om det. Det bjöds på kaffe också och hembakta kanelbullar som han älskade.




Just när han skulle sätta en bulle i munnen fick han syn på den. Pottan! En äkta Mariebergs-potta. 1700-tal. Helt oskadd! Han samlade på Marieberg.Han hade flera dyrgripar, som ljusstakar och tillbringare. Men ingen potta!


Marieberg porslinsfabrik var på sin tid landets största. Fabriken startades 1758. Eftersom Marieberg märkte sina produkter väl och bara existerade i 30 år, var det ett tacksamt samlarområde.


Damen som stod vid disken och sålde hade en stor sjalett om huvudet och tjocka starka glasögon. Här gällde det att inte verka för intresserad. ”Rolig sak det här” sa Surpotta Bengtsson ”Inte mycket efterfrågan på pottor nuförtiden eller hur?” Damen granskade honom noggrant och sade på småländska ”Jodå, sommargästerna behöver dem allt fortfarande” ”Jasså minsann, hur mycket vill du ha för den?” ”Ja, den är i gott skick så jag vill nog ha en hundring för den” Surpotta Bengtsson kände att benen vek sig under honom. En sådan är unik sak och detta underbara skick med små rosor målade både utanpå och inuti kärlet skulle betinga ett pris på cirka 20.000:- kronor på en av de finare auktionshusen i Stockholm. När damen såg att han tvekade tyckte hon att hon borde förklara lite närmare hur fin den var. ”Jo, vi brukade allt servera filbunke ur den här hemma” sade hon med en knyck på nacken. ”Serverade ni FILBUNKE hur den?” utbrast Surpotta Bengtsson bestört. Damen såg att hon hade sagt något konstigt och tillade hastig ”Nja, men det var bare på sommarn!”..Surpotta Bengtsson köpte pottan och transporterade hem den till Laholm i triumf. Nu står den på hedersplats i salongen. Han var mycket nöjd med sitt loppisfynd!
c/maina

VÅREN ÄR HÄR!!

Jag läste på min vän Ulricas blogg om våren av Grieg. Det
fick mig genast att tänka på min far Sverre.




Sverre Sandberg

Han var norrman och kom från Trondheim-Stjördalen

och älskade Grieg och speciellt ”Våren”. Han drömde sig

tillbaka till den vackra fjorden där han var född.

Med stor sorg förlorade jag min far när jag bara var 10 år.
Ett av de minnen jag har är just att han satt i sitt
arbetsrum rökande cigaretter och lyssnande till Grieg
på den stora grammofonen. Röken i rummet var tät,
eftersom han rökte minst 50 cigaretter om dagen och
den underbara sången om Våren ringlade sig genom
rökridån.

Edvard Grieg


På hans begravning spelade de också Våren och jag
kommer ihåg att jag räknade alla de levande ljusen i
kyrkan för att inte gråta. En liten flicka som skulle
vara så modig... Nu kan jag gråta när jag lyssnar på
den här vackra inspelningen med Sissel Kyrkjebo.
Och äntligen är våren här!!

">

VÅRKONSERT med kören Stella Polaris

Hjärtligt välkomna att lyssna till Stella Polaris vårkonsert med körledare Gudrun Bruna.

ONSDAG DEN 21 APRIL KLOCKAN 20.00
Centre Sant Pere Apòstol
C/ St. Pere més Alt, 25

Länk för information om plats: www.centresantpere.com
Repertoaren inkluderar bl.a. svenska visor, folkmusik, swing, musikalmusik och jazz. Några av Gudruns privatelever kommer även att framföra solosång.
Entré: 5 euro

Efter konserten blir det mingel då de bjuder på cava och tilltugg!



Du missar väl inte den fina konserten som Gudrun
leder innan hon flyttar tillbaka till Sverige?

Den sorgliga historien om pojken med namnet Hyacint.

17 maj 1845, i den lilla byn Folgueroles, vid Vic i Barcelonas provins, föds en liten pojke som kommer att döpas till Jacint, en blommas namn. (Hyacint på svenska). Ett passande namn för en poet.

En poet som skulle bli en av Kataloniens största romantiska poeter:




JACINT VERDAGUER.

Uttalas :/jasint värdagé/.

Son till anspråkslösa bönder. Hans mor, Josefa Santaló, drömde som alla mödrar om att hennes son skulle få det allra bästa här i världen. Ingenting var bättre än att bli präst. Så fick det bli. Redan vid 10 års ålder började han sin bana som präst, inte så mycket av sin egen vilja, utan av respekt för sin mammas önskan. Han traskade varje dag den långa vägen till seminariet i Vic, med matsäck och böcker på ryggen till det gråa och tråkiga seminariehuset där han kände sig instängd som fågel i bur enligt de dikter han senare skrev. I en dikt "L´Harpa" (Harpan) beskrev han det som om hans mor offrade honom till Madonnan:

"..i sent jo petitó, cada diumenge

a dur-li alguna toia em portava

a son fill oferint-me, que em somreia

com jo assegut en la materna falda"

(fritt översatt:och som barn tog mor mig varje söndag, som en present/blombukett till Jungfrun som log mot mig, som om jag satt i modersmanteln).

Jacint var född poet och började tidigt skriva poesí. I 20 årsåldern erhöll han flera gånger det prestigefyllda priset "Als jocs floral", där den bästa poeten belönades med en blomma. 1870 prästvigdes han och blev placerad i en liten församlingskyrka i Vinyoles d´Orís. Man kallade honom Mossén (Fader) Cinto. Han skrev mycket och började arbeta på en lång episk dikt "L´Atlantide" som handlade om Atlantis, den försvunna staden. Men nu bryter hans sjukdom ut, med lungproblem, som tvingar honom att flytta till Barcelona. Där lär han känna markisen av Comillas, som kom att bli släkt med den kände Güells familj. Han blir markisens huspräst. Comillas är en rik skeppsmäklare som äger det transatlantiska kompaniet "La Companyia Transatlàntica". Jacint erbjuds att vara skeppskaplan ombord, och gör inte mindre än 20 resor över Atlanten. Den friska havsluften gör honom frisk och han skriver sina storslagna dikter som "L´Emigrant" som har tonsatts och även "Virolai" som sjungs av gosskören varje dag kl.13.00 i basilikan i Montserrat. Bägge dessa hymner är en del av katalanska själen. Emigranten handlar just om alla dessa katalaner som utvandrade till bl.a. Kuba, många av dem för att aldrig återvända till sitt hemland.



Jacint Verdaguer reste också till Frankrike, Tyskland och Ryssland och till slut även till det Heliga Landet.

Han blev svårt sjuk igen och blev inblandad i mörka handlingar med utdrivning av djävulen "exorcism", två mystiska kvinnor: Amparo och Mercedes Durán och svåra anfäktelser. Det finns mycket skrivet om dessa händelser och de sågs inte med blida ögon av biskopen i Vic. Till slut gick det så långt att han blev fråntagen rätten att förrätta mässa. Verdaguer fick lida mycket av allt detta men först och främst var han poet och under tiden skrev han hundratals storslagna dikter. Kanske måste man lida för att kunna skriva som han gjorde? Vi har ju många exempel på det, t.ex. vår egen poet Ferlin "som var lite mager om benen, tillika om armar och hals".

En annan poet, Maragall, skriver "döden närmade sig när Verdaguer hade givit hela sig själv till vårt katalanska språk; han var dess poet; han var en katalansk Dante!" På sjukbädden blev han förlåten och återupprättad och fick återigen utföra sitt arbete som präst. Han dog den 10 juni 1902, endast 57 år gammal. Han dog fattig och i ett hus som inte var hans hem efter ett långt lidande i tuberkolos. En stor poet hade gått ur tiden och hela Barcelona följde honom till hans sista vila. Aldrig förr hade man sett så många människor vid en begravning. Först då förstod man vilken poet man förlorat! Nu står han staty i Barcelona på Plaça de Mossén Jacint Verdaguer.

Kataloniens heliga berg Montserrat är alltid värt ett besök. Serra betyder bergskedja och Montserrat betyder det "sågade berget", eftersom legenden säger att berget sågades av änglar. Och det kan man tydligt se, av att titta på dessa förunderliga formationer!

Inne i basilikan kan du se "La Moreneta", den svarta mirakulösa Madonnan.


Varje dag ringlar sig en lång kö upp bakom altaret för att kunna röra vid Madonnans fot och uttala en önskan. Vad man än tror på, så kan man tydligt känna den magiska energin på denna plats. Här kan man höra Verdaguers kända
sång "Virolai".

Rosa d'abril, morena de la serra,
de Montserrat estel,
il·lumineu la catalana terra;
guieu-nos cap al cel.

">

SANT JORDI, ROSOR och BÖCKER!

Barcelonas bästa dag på året? Det är lätt: 23 april, Sant Jordi eller Sankt Görans dag. En dag då alla Barcelonabor blir som tokiga och köper rosor och böcker och blir helt snurriga från gryning till natt. Allt på grund av ett helgon, Sant Jordi, som dödade en drake just som den skulle sluka en vacker prinsessa. Från drakens blod växte en rosenbuske upp med de underbaraste röda rosor varav San Jordi plockade den vackraste till prinsessan.



Katalonien och Sant Jordi


Vem av oss invandrare har inte blivit överraskade av denna dag i Katalonien?
Här ser du Kataloniens flagga. Som du
säkert redan sett om du titta på fotboll
och hejar på Barça!

Hur många av oss vet var denna högtid kommer ifrån? Låt oss ta det från början:
Sant Jordi är en extremt populär figur i Katalonien och man kan se hans bild på alla viktiga platser över hela landet. Detta märks speciellt i Barcelona, där man skulle kunna göra en "Sant Jordi´s route" inom själva staden för att upptäcka nästan 100 verk, några av dem riktigt värdefulla.



Man kan t.ex. se Sant Jordi på Generalitats fasad och på fasaden av Casa Amatller på Passeig de Gràcia vägg i vägg med Gaudís hus Casa Batlló där Gaudí tillägnat hela huset Sankt Göran och draken, med drakens rygg som tak och drakens offer som benknotor på balkongerna samt hela huset skimrande av drakfjäll.

Sant Jordi var redan en kändis i Katalonien på 700-talet och år 1032, då landet började anta formen av en nation i de pyreneiska dalarna, tillägnade Abbot Oliva, en centralfigur i landets historia, ett altare till Sankt Jordis ära i Benedictinerklostret Ripoll.

Ända sedan dess har alla katalanska monarker tillbett Sant Jordi och 1300 tog det katalanska Parlamentet (Generalitat) honom som sitt skyddshelgon. Detta blev inte officiellt förrän den 17 april 1456, då Generalitat hade ett stort möte i Barcelonas katedral.

Den 23 april är Sant Jordi´s dag och fastän det inte är en helgdag så har Katalonien gjort dagen till sin mest patriotiska dag då alla gator och torg förvandlas till rosenträdgårdar med Sant Jordi´s rosor.





Traditionen att ge rosor till älskade kvinnor har många poetiska förklaringar. En av dem är att när Sant Jordi led martyrdöden och hans huvud rullade på marken, så spirade rosor upp längs vägen.


Faktum är att en tradition kommer från medeltiden, då Parlamentets ledamöter kom ut från Sant Jordi´s kapell i Barcelonas Palau de la Generalitat, där de hade firat dagen, så brukade de ge rosor till sina kärestor. Ända sedan dessa dagar fortsätter traditionen i detta kapell. Hela dagen kan man se en lång kö av människor som väntar på sin tur att hylla Kataloniens skyddshelgon.



På senare tid, år 1926, började man införa seden att samtidigt med rosen ge en bok i present. Ursprungent till detta bruk kommer från den spanska regeringens beslut att uppmärksamma dagen för Cervantes död, som ägde rum den 23 april 1616, till att kalla den för "Dia del Libro" (Bokens dag). Underligt nog så är den 23 april även Shakespeares födelsedag. Dock inte samma år utan 1564.

Här var alltså historien att göra 23 april till en romantikens och kavaljerernas dag. Få är de "roslösa" kvinnorna. Överallt ser man blygt rodnande flickor, eleganta kvinnor och rörda "avias" (far-och mormödrar) med en ros i handen. Tillsammans med rosen binds också ett veteax för fertilitet och en liten katalansk flagga förstås! Längs Ramblorna trängs Barcelonaborna för att köpa rosor och böcker och det verkar som om alla i staden skolkar från sina arbeten just denna dag! Det är vår i luften, fylld av mystik och outtalade löften...




Man dansar Sardanas på Plaça Sant Jaume och det sjungs i varje hörn av de gotiska kvarteren allt från romanser till jazz.


Vid midnatt fylls återigen Ramblans flodbädd (du vet väl att Rambla betyder flodbädd på arabiska) där det förr flöt vatten nu med kaskader av rosor och små gulröda band med texten i miniformat "Sant Jordi", Diada de la Rosa och T´estimo (jag älskar dig).

Historien om Sant Jordi

Han har verkligen existerat och var en romersk soldat från Capodocia, nuvarande Turkiet. Han är född 275 eller 280 och dog martyrdöden den 23 april 303.

Han föddes i en kristen familj, son till en officer i den romerska armén och en kvinna från Diospolis, nuvarande Lod i Israel. Fadern dog och hans mor återvände till Diospolis där Jordi växte upp.

Han tog efter sin far och blev romersk soldat och steg snabbt i graderna tills han blev den romerska kejsaren Dioclecianos livvakt.

År 303 beordrade kejsaren systematisk utrotning av alla kristna. Jordi fick order att utföra dödandet men vägrade och erkände sig som kristen. Kejsaren beordrade då hans död efter långvarig tortyr. Den 23 april i staden Nicomedia, blev han halshuggen tillsammans med många kristna och kjejsarinnan Alexandra och en kvinlig präst som Jordi omvänt till kristendom.

År 494 blir Sant Jordi helgonförklarad av påven Gelasio I.

Legenden om Sankt Göran

Befolkningen i en stad som hette Selene hade fått ett stort problem. Det fanns en sjö i närheten, och där bodde det en drake. Den var stor och fruktansvärd, och ingen kunde rå på den. Än värre var att stadsbefolkningen var tvingade att varje dag ge draken två får till mat.
Så småningom hade fåren börjat ta slut. Man var tvungen att ransonera. Nu fick draken bara ett får om dagen. Men dessutom, och istället för får nummer två, blev man tvungen att offra en människa varje dag. Vem det skulle bli drog man lott om. Det hände dock en gång, att lotten föll på konungens dotter, hans enda barn. Då blev konungen mycket bedrövad och erbjöd sig att friköpa henne med guld och silver och halva sitt rike. Men allt folket vredgades högeligen och ropade: "Alla våra barn hava vi givit åt draken, och du har själv påbjudit denna lag. Därför skall du hålla den, eller vi vilja bränna dig inne i ditt hus."
Kungadottern kunde slippa undan lika lite som alla de andra som tidigare hade skickats iväg. Hon satte alltså på sig sina bästa kläder, fick en guldkrona på huvudet, och gick iväg till sjön.

Det är nu legendens huvudperson dyker upp, den tappre riddaren Göran. Han hade varit ute och ridit när han fick syn på kungadottern, och nu undrade han varför hon stod där vid sjön och var så ensam och sorgsen, eller som han uttryckte saken:

"Stolts jungfru, vad vill det säga, att du står här allena, sörjande och gråtande?"
Hon förklarade hur det hela låg till. Men Göran menade att hon inte hade någon anledning att oroa sig mera.

"Ädla jungfru, räds ej mer och var utan fruktan! Jag skall hjälpa dig i min Herres Jesu Kristi namn."
Hon å sin sida framhöll att hon hade svårt att tro att han skulle klara av att döda draken, och att det nog ändå var bäst att han gav sig iväg så att han inte själv råkade illa ut. Just då kom draken gående ur sjön, vred och fasansvärd, så att jungfrun av räddhåga nästan dånade vid hans åsyn. Men Sankt Göran gjorde korstecknet för sig och red emot draken och stack honom genom halsen med sitt spjut. Nu hade Göran alltså oskadliggjort draken.

Sedan sade han till jungfrun: "Kom nu i Vår Herres Jesu Kristi namn och bind ditt bälte om hans hals!" Hon gjorde så och ledde draken efter sig till staden som en spak och lydig hund.

Då folket såg draken komma, togo de till flykten. Då ropade Sankt Göran och bjöd dem bida och sade: "Varen oförfärade! Med Guds hjälp skall intet ont vederfaras eder. Vår Herre har sänt mig hit, att jag skall frälsa eder från denne drake, om I viljen hava en stadig tro på honom och alla låta döpa eder." Och strax dräpte Sankt Göran draken.
Både kungen och hela folket, det vill säga tjugotusen män, förutom kvinnor och barn, gjorde som Göran hade sagt. De lät döpa sig till den kristna tron med en gång. Vad beträffar draken så släpades den ut ur staden med viss möda. Den var nämligen så enorm att man fick ta åtta oxar för att kunna dra den. Kungen erbjöd Göran både guld och silver och andra dyrbarheter som tack för det han gjort, men Göran ville inte ha något. Han sa att gåvorna skulle ges åt de fattiga istället.

Så slutar berättelsen om Sankt Göran och draken.

Till slut:

Det var Unescos generalkonferens 1995 som beslutade att 23 april skulle bli hela världens bokdag där man firar böcker, författare, läsning och värnar upphovsrätt och människors fria tillgång till information.