SURPOTTA BENGTSSONS RESA TILL BOSTON - Del 2

Bengtsson och Mr L anlände sent på kvällen till Boston efter ett byte i New York. Mr L hade beställt hotell för Bengtsson och de begav sig dit tillsammans. The Boston Park Plaza Hotel som låg alldeles i närheten av auktionshuset Skinner och Berdeley Street där Mr L bodde. Surpotta kände sig lite trött men nöjd, och han var stolt över att hans kunskaper i engelska fortfarande var så bra. Han pratade vitt och brett med den förvånade nattportiern om Laholm och att hans vänner kallade honom för ”Sour Pottie” men att hans namn var Bengtsson. ”Yes, yes” sa portiern, som inte förstod mycket engelska alls. Han kom från Guatemala och hade bara varit i Boston 1 månad. Till slut var Surpotta installerad i sitt rum. Det var riktigt trivsam. Han packade bara upp pyjamas och tandborste och den lilla madonnan i trä,som han alltid hade med sig och som han hade fått av sin mamma när han var tio år.

Nästa dag hade Mr L beställt tid i Auktionshuset Skinner för att lämna in de saker Bengtsson hade med sig till försäljning. Efter en god och stärkande frukost med bacon och ägg, fastän kaffet var för bedrövligt, stod Surpotta i entrén klockan 10 och väntade på Mr L.

När de anlände till Autionshuset blev de hjärtligt mottagna av en Mrs Giacometti. ”Are you Italian”? frågade Bengtsson och plirade på henne genom sina runda glasögon. ”Verkligen inte” sa hon och såg riktigt ilsken ut. ” Ni är väl inte här för att prata om min bakgrund, utan för att visa några indianska småsaker.. Surpotta blev tvärarg. ”Småsaker?” Kom så går vi” sa han till Mr L. ”Nej, nej, vänta lite. Var så vänlig och visa vad ni har att sälja” sa Mrs Giacometti, mellan de smalnande läpparna. Med en suck öppnade Bengtsson paketet och lade ut sina dyrgripar på det stora bordet.

”My God! Fantastic” Mrs Giacometti trodde inte sina ögon. Efter en timmes värdering av föremålen, bestämde de sig för att de skulle gå för cirka 180.000 dollar. Dessutom skulle han få förtur och vara med på en aution redan om 2 veckor. Tyvärr, skulle föremålen då tas upp på en extralista utan fotografier, som skulle läggas in i utropskatalogen. Oj, oj, så spännande.

De två följande veckorna var Mr L så vänlig och visade honom runt i Boston med omnejd. Bengtsson älskade kartor och gick alltid med en karta i ena handen. Ibland tittade han mer på kartorna än på omgivningen skojade Mr L!

Surpotta var också flera dagar i Mr L:s antikaffär och pratade med kunder och hade roligare än vad han haft på många år. Kunderna gillade honom och Bengtsson kunde vara riktigt underhållande när han var på det humöret. En dag hade han sålt ett par silverljusstakar till en förtjusande dam. Hon pratade i ett kör och till slut sa hon ” Har ni haft något inbrott? (burglary) Surpotta funderade en lång stund Han kunde de flesta engelska ord för föremål i affären. Men ”burglary”.. vad kunde det betyda? Något smycke kanske? Han ville inte visa att han inte förstod, så han drog ut en av smyckelådorna i disken och tittade mycket noggrant och utbrast” Nej, tyvärr inte idag!” Damen såg väldigt förvånad och undrande ut. Tackade för sig, tog sitt inslagana paket och trippade ut på höga klackar till den väntande limousinen med privatchaufför. Just innan hon gick ut genom dörren, vände hon sig om, öppnade munnen för att säga något, men ändrade sig och försvann ut på gatan skakande sitt nypermanentade blåtonade hår och mumlade något om konstiga utlänningar.



Äntligen infann sig dagen för autionen. Surpotta var mycket nervös. Tänk om han inte skulle få något för sina saker? Mr L följde med honom och när de steg in i den fullsatta salen klappade Bengtssons hjärta så hårt att han inte kunde andas. ”Skärp dig Bengt” sa han till sig själv ”Du har ju arbetat med antikviteter hela ditt liv. Det är klart att de här indianföremålen kommer att gå högt.”


Auktionsförrättaren var en elegant genleman i kostym och slips. Med van hand klubbade han det ena numret efter det andra. Så sade han

”Nummer 713. Indiansk shaman skallra"

Mycket ovanlig, från Northwest Coast, 1840-1860 talet. Troligen Tlingit. Snidad i två delar med ett centralt maskliknade ansikte. Utrop: 20,000 till 30,000 dollar.

Skall vi börja på 500 dollar? En hand sträcktes upp. Långsamt steg summan. Den stannade på 6, 000 dollar. Surpotta svalde ljudligt. Skulle den gå så billigt? Men plötsligt tog bjudandet fart igen. Då de hade kommit till den svindlande summan av 59,250 dollar sade autionsförattaren “Inga fler bud? Första, andra, tredje...såld till herren med hatt längst nere i salen. Bengtsson och Mr L hade helst velat hoppa opp och ner skrikande av glädje. Men de nöjde sig med att trycka varandras händer och le illmarigt. Surpotta vände sig om för att se vem som köpt skallran. En man i stor cowboyhatt och stövlar, rutig skjorta med fransar och ett stort bälte med skärpspänne av siljer. Han påminde om John Wayne tyckte Surpotta, som hela sitt liv älskat cowboyfilmer

Navajo Third Phase Chiefs blanket var nästa nummer. En gammal filt som tillhört en indianhövding i Navajo-stammen. Mrs Giacometti hade nästa svimmat när hon såg den. Surpotta trodde ett ögonblick att det var för att den var sliten och trasig. Men icke sa Nicke. Hon väderade den till omkring 150.000 dollar!! Mr L och Surpotta tänkte gå ut ur salen när den ropades upp. Spänningen var för stor. Den gick för 213,300 dollar!!! Bengtsson fick andas lugnt och försöka slappna av.

Det sista föremålet en Tomahawk, som Surpotta gillade mycket gick för en spottstyver. “Endast” 21,330 dollar.

När dagen var slut vandrade Surpotta Bengtsson ut med: 238.043 dollar efter att först ha dragit av 10% kommission till Skinner och sedan 10 % på det till Mr L. Han försökte räkna ut hur mycket det blev i svenska kronor. Han kom fram till cirka 1 ½ miljon svenska kronor. Det räckte och blev över för att hans dröm att resa blev verklighet. Och ändå hade han merparten av indianska samlingen kvar hemma i Laholm!

Äventyret kunde fortsätta! Men först skulle Surpotta och Mr L gå ut och fira ordentligt på "Grill 23",
Det bästa stekhuset i stan enligt Mr L. Där serveras biff och revbensspäll som smälter i munnen liksom pepparstek och lammkotletter, perfekt grillade, knapriga, saftiga och möra. Till det ett gott rödvin. Surpotta suckade av välbehag. Det här var verkligen hans livs resa! Och den hade bara börjat!

SURPOTTA BENGTSSONS RESA TILL BOSTON - Del 1

Boston

Surpotta Bengtsson stängde dörren bakom sig med en djup suck. Äntligen hemma! Dammigt och med spindelväv hängande i hörnen samt över dörrar och stolar. Tänk så det kunde bli efter 6 månader. Han strök med handen över dörrkarmen och spindelnätet föll ner på den vita lineoleummattan. Ett sådant märkligt mönster det bildade. Bengtsson satte på sig sina runda guldbågade glasögon och studerade mattan. Spindelnätet hade fallit som en spetsduk och med ens mindes han sin mamma som alltid satt och virkade. Så länge sedan det var. Hans mor dog 1971, 40 år redan! En tår rann ner för den rynkiga kinden. - Nä, nu fick han ta sig samman. Ingen tid för sentimentalt pjåsk. Här skulle packas upp, städas, tvättas och gå och handla lite mat. Bestlutsamt tog han av rocken och hängde upp den prydligt på en av de vita IKEA-galgarna under hatthyllan. Han hade alltid varit mycket noggrann, pedantisk nästan, med sina saker.


Vid närmare eftertanke kanske han skulle gå och handla först. Han var utsvulten efter den långa resan och det fanns inget ätbart hemma. Till att börja med satte han på kyl och frys, sedan slog han sig ner vid köksbordet och började skriva en inköpslista. Den blev lång. Eftersom Bengtsson inte hade bil fick han nog lov att fråga handlarn om att köra hem varorna. Det skulle kosta extra, men det hade han råd med. Tänk bara på så mycket pengar han tjänade på att inte ha bil.


Det hade aldrig blivit av att ta körkort. När han fyllde 18 år, 1953, sade hans far att han fick välja på körkort och en radiogrammofon. Såklart valde han radiogrammofonen.

Han hade alltid älskat musik. När han var ung hade han spelat gitarr i ett countryband, sjungit och var dessutom väldigt duktig på munspel. Så en radiogrammofon fick det bli av märket Siemens. En mycket stor möbel som stod på golvet. Man lyfte upp ett tungt lock och därunder fanns skivplattan med 3 hastigheter, 78/45/33 till vänster och till höger radio med frekvenssökare. Framsidan var täckt av en stor högtalare och fack på sidan för förvaring av skivor. Stenkakor kallas visst 78-orna för nu? Han mindes glädjen över att kunna spela sina favoriter och sitta framför apparaten i timmar. Det ju mycket mer värt än ett körkort! Han hade klarat sig alldeles utmärkt dessa år utan bil. Alltid fanns det någon som skjutsade och på fester var det han som fick lova att dricka allt han önskade. Bengtsson skrockade belåtet vid minnet. Egentligen var han inte så förtjust i starksprit. men ett glas vin till maten ville han alltid ha, och en liten whisky ibland. Jösses! Systemet måste han ju också hinna till.

Nu blev det bråttom. På med rocken och iväg. Det tog honom drygt 20 minuter att gå dit och under tiden tänkte han på den långa resan han gjort.


Mr L., antikhandlaren från Boston, satte igång det hela genom sitt årliga besök i Bengtssons antikaffär i Laholm. Den här gången var han intresserad av Surpottas amerikanska indiansamling. Egentligen ville inte Bengtsson sälja den. Han hade ärvt den av sin farfar som utvandrat till Amerika och förutom affektionsvärdet var han intresserad av den indianska kulturen. Efter mycket om och men sa Mr L att han åtminstone kunde komma till Boston och han skulle hjälpa honom att sälja några saker av sin samling på aution. Mr L skulle få 10 % för besväret, auktionshuset skulle ha kommission och resten skulle gott och väl täcka Surpottas Amerikaresa.

-Det är väl ändå inte möjligt?- hade Surpotta utropat.

Men Mr L sa att han satt på en guldskatt. Sagt och gjort, han bestämde sig för att åka till Boston med Mr L först och sedan, om pengarna räckte, skulle han ta en av de där hundbussarna, Greyhound kallades de visst, och åka runt i Amerika och se allt vad han drömt om som liten grabb.

Tänk Vilda Västern och cowboys, Niagarafallet, Klippiga Bergen och så många platser som han orkade med och hade råd till.

Det var mycket att se till. Affären fick han stänga med den vanliga skylten ”Stängt på grund av anledning” och så fick han be grannarna att ta in post och betala räkningar m.m.

Nu blev det bråda dagar för Surpotta. Lite kläder och en bra resväska behövde han också. En sån där på hjul. När han förstod vad allt skulle kosta började han ångra sig. Tänk om Mr L. hade fel och indiansakerna inte alls skulle sälja för så mycket?

Bengtsson satte sig ner på bekvämaste stolen i vardagsrummet med en kopp kaffe och ett litet glas whisky för att stärka sig med. Det är klart att jag skall åka - muttrade han för sig själv. En sån här chans kommer aldrig igen. Egentligen var han redan för gammal. Han drack kaffet, tömde whiskyglaset och ställde sig upp. Jag åker! Nu har jag bestämt mig!

Veckan därpå stegade Surpotta och Mr L. ombord på planet för resa till Boston.

Flygvärdinnan tittade strängt på Bengtsson när han försökte pula in sin otympliga bag i hyllan ovanför stolen. Det var en blå bag med bruna handtag från 1940-talet. Han tyckte den dög alldeles utmärkt bra fortfarande. Lite sliten var den kanske, men att köpa en ny för en enda resa skulle ha varit helt onödigt. Några killar hade tittat på den vid ´gaten´ och Surpotta hade hört dem säga ”Ascool, alltså”. De hade till och med frågat om de fick köpa den. För ett ögonblick hade han övervägt saken, men bestämt sig för det hade blivit för krångligt. Han hade ju en massa småprylar i den och sedan hade han behövt att gå och köpa en ny på taxfree. Nu satt han i alla fall i planet vid fönsterplats bredvid Mr L och äventyret kunde börja.

Det var förfärligt!

Surpotta Bengtsson hänger inte alls i hängmattan. Han är ute och reser i världen och vill inte komma tillbaka till Laholm. Nu hälsar han att han är i Marocko och äter kamelkött...?
Hoppas han kommer hem snart, så vi får någon ordning på allt det här!

Surpotta Bengtsson har rest till Boston.

Bengtsson fick en hastig inbjudan från sin gode vän och kollega, Mr Lypper i Boston.
Han beräknas vara till baka den 10 oktober!

Ett rekord med Surpotta Bengtsson.

Ett rekord.

Surpotta Bengtsson var rädd. Riktigt rädd! Vad i hela friden hade han
gett sig in i? Allt började när han besökte färghandeln för att köpa lite sandpapper. Han hade bestämt sig för att slipa balkongbordet. Just som
han stod där framför Lisa som inte precis var hjälpsam, och försökte
förklara vad han vill ha, kände han en hand på sin axel.

- Men tjäna Bengtsson! Det var inte igår!
Han vände sig om och tittade in i ett vilt främmande ansikte. Rödbrusig med en liten
mustasch, stor näsa och bred mun med utstående tänder. Bengtsson ryggade tillbaka
lite grann och sade en aning avmätt
- Jag tror att ni tar fel min herre. Vi känner inte varandra!
- Nejmen, nu får du väl ta på dig brillorna. Det är ju jag, Göte Roberti, din kompis från
lumpen.
Långsamt började det gå upp för honom vem det var. Mycket riktigt den där otrevliga
typen som alltid skulle tävla med honom i allting. Göte Roberti hade han gömt längst
inne i glömskans minnesgarderob och aldrig tänkt ta ut därifrån. Men nu stod han där
alldeles livs levande och skrattade honom rakt i ansiktet.
- Jag har hört att du gett dig in i antikbranschen. Det var inte illa. Fastän det kan väl inte vara mycket pengar i det heller? Du skulle kontaktat mig, så hade jag kirrat något i byggbranschen som jag själv arbetar i. DET är pengar det!! Ser du den där Mercan som står där ute, den är min. Jag bor i Stockholm och har en urflott villa i Djursholm och lantställe på Torö som är mera likt ett slott. Det du Bengtsson!
Lisa tittade alldeles storögt på den nya kunden. Hon log ljuvt mot honom och anade
bättre affärer än att sälja sandpapper till Surpotta Bengtsson. Men den fina herren tog tag i Bengtsson och drog ut honom ur affären utan så mycket som ett ord. Lisa fnyste och vände sig till målarmästar Lindström som just kommit in.

-Kom Bengtsson, jag bjuder på något att dricka. Vi sticker till Stadshotellet.

Bengtsson skruvade på sig. Hur skulle han ta sig ur det här?
-Nja, jag har lite mycket att göra. Det får nog bli en annan dag!
-Aldrig i livet. Nu kommer du med. Jag har något viktigt att föreslå dig.

Göte hoppade in i Mercan och vinkade till Bengtsson. Med en suck steg han in i bilen och de försvann med en rivstart.
-Nu är du allt nyfiken, sade Göte med ett flin. -Jag skall berätta allt när vi sitter ner i
lugn och ro.

När de satt sig ner vid bordet i restaurangen, viftade Göte till sig servitrisen och sade



- En flaska champagne och några goda sandwich, och se till att champagnen är kall!
Surpotta kände servitrisen mycket väl. Fröken Margareta Petersson, dotter till skolrektorn.
En ledsen flicka med många sorger och bekymmer bakom sig. Nu hade hon hamnat här
på stadshotellet och försörjde sig och en liten son. Han log lite mot henne och förklarade
-Vi var lumparkompisar och har inte träffats på länge, så därför tänker vi fira!
Margareta Petersson såg ut som om hon inte brydde sig särskilt om det och försvann in
i köket. Svängdörrarna gnisslade och slukade henne. Nu satt de helt ensamma i restaurangen och Göte öppnade sin attachéportfölj och tog ut en laptop som han fällde ut mitt framför Bengtsson.
-Nu skall du höra på Bengtsson, eller kanske jag skall säga Lennart?
Kommer du ihåg när vi tävlade i simning i lumpen?
Jodå, det skulle Surpotta aldrig glömma. Det var hemskt. Det värsta var att han var så rädd för vatten och Göte alltid skulle bråka och hålla honom under ytan. Men Lennart
var envis och han fick hjälp av en av officerarna att träna. Efter månader av sträcksimning i bassängen var han riktigt bra och det bästa var att Göte inte hade en aning om hans framgång. Det hade ställt upp i en tävling. 1000 m bröstsim. Vilken Lennart hade vunnit till Götes stora förargelse. Han hade fått prispokal och det hade stått om honom i lokaltidningen. Den pokalen stod nu i Surpottas vardagsrum ovanför den öppna spisen. Alltid nyputsad och hans stora stolthet.



- Jag har ett förslag, trumpetade Göte så att Fröken Larsson nästan tappade brickan med champagneglas som hon just kom in med. -Se här jag har skrivit ner allting.
- Vi gör om simtävlingen. Den här gången tar vi 2000 m! Om du vinner Lennart så ger jag dig en biljett till Paris med uppehåll på lyxhotell i en vecka för två personer. Om jag vinner så får jag tillbaka prispokalen som du vann! Som alla vet så var det ju egentligen jag som vann den. Det blev något strul med tidräkningen!

Surpotta blev alldeles stum. Hur dum får man vara? Han hade vunnit över Göte med flera bröstlängder och tänkte verkligen inte bli av med den vackra pokalen. Men sedan slog honom tanken: Men om jag vinner? En resa till Paris hade han alltid drömt om. Att se alla konstverk och den vackra staden. Han var mycket kunnig i allt vad fransk konst och franska antikviteter och stilar heter. Dessutom för två personer. Han kunde ta med sig fröken Margareta Petersson. Om hon ville alltså! Han hade länge gått och funderat på en ursäkt för att bjuda ut henne. Nog för att han var sjuttio år fyllda, men han var i mycket gott skick och bra kondition. Surpotta log lite finurligt när han tänkte på att Göte inte hade en aning om att han sprang en runda varje morgon och gick och simmade i badhuset. Tänk om han skulle slå till?

-Hmm, ja det kanske skulle kunna gå för sig. Var har du tänkt att vi skall simma?

- Ja här i Laholm, svarade Göte. Tvärs över sjön från Kraftstation till Gamla Flodfåran. Tror du att du orkar det?

- Ja visst, skall vi säga på söndag den 25 juli klockan 10.00? Surpotta tittade frågande på Göte.
-Perfekt, då träffas vi där. Jag skall informera lokalpressen!


Nu stod de där iförda badbyxor. Lennart hade fått gå och köpa nya på Åhléns med palmer på. De var faktiskt rätt snygga tyckte han. Men nu var han rädd. Varför hade han gett sig in i detta?
I förrgår hade han ringt till sin vän ”Hemlige Granskog” på UD i Stockholm, och bett honom komma för att se att allt gick rätt till. Han anlände igår i sin bil med tonade rutor och CD på nummerplåten.

-Säg inte att du ställt till det för dig igen? utbrast han när han klev ur den flotta BMW:n.
Surpotta fick berätta alltihop och nu stod Granskog här med tidtagarur och block och penna i högsta hugg.


Många människor hade samlats. Det stod en stor artikel om dem i Laholms-posten och det var en välkänd figur som skulle ställa upp. Aldrig, aldrig någonsin hade man tänkt att den skygge Surpotta Bengtsson skulle göra något liknande.

Gymnastikläraren i skolan hade lovat vara ”Starter” och såg väldigt stilig ut där han stod brunbränd i korta shorts, T-shirt som visade alla hans muskler och en visselpipa hängande om halsen.

- Klara? frågade han.
Bengtsson och Roberti nickade sammanbitna.

-3, 2, 1. GÅÅÅ! skrek han och visslade så att alla änder i sjön lyfte samtidigt och flög över de många åskådarna.

Surpotta Bengtsson simmade för allt han kunde. Huvudet guppade upp och ner och han frustade som en ångpanna. Och snabbt gick det. Göte blev efter på en gång.
Han tänkte inte alls, bara på att andas och röra armarna så långt som möjligt. Plötsligt kände han en skärande smärta i sidan. Vad var det nu? Han stannade upp och såg att han endast hade ca 50 m kvar till mål. Surpotta blev gråtfördig. Skulle han forlora allt? Han bet ihop käkarna och simmade på. Ont gjorde det men han skulle fram! Göte hade väl för länge sedan kommit i mål. Hur kunde han gått med på något så dumt? Till slut kände han bryggan och var framme. När han lyfte på huvudet hörde han en massa hurrande folk.- GRATTIS SURPOTTA DU HAR VUNNIT!

Nu fick han höra att Göte givit upp efter endast 100 m och fått kramp i ett ben.
Långsamt gick det upp för honom - Jag har vunnit! Jag har satt rekord! Jag kan åka till Paris! Jag kan fråga fröken Margareta Petersson om hon vill följa med!

Vilken dag, vilken fest! Och visst ville fröken Margareta Petersson åka till Paris. Hon rodnade så vackert och sade - Oh ja tack, det vill jag gärna!

Surpotta Bengtsson satt på sängkanten och tänkte tillbaka på dagen. Kanske en av de lyckligaste dagarna i hans liv! Rekord i simning! Och de bästa av allt: gubben hänger fortfarande med, full av liv och med en hägrande romans framför sig. Höst i Paris!

En inbjudan till Surpotta Bengtsson.

En inbjudan

Attans också, Surpotta Bengtsson skar sig på brevkniven gjord i sterling silver av Georg Jensen

Han hade blivit för ivrig när han såg det imponerande kuvertet med Lennart Bengtsson i sirliga bokstäver. Såg ut som en inbjudan... Till slut fick han upp det och nästan slet ut det avlånga kortet. Oj, han visslade lite tyst under den stora yviga grå mustaschen. En middagsinbjudan till baronessan Dukingsberg med alla finesser till och med ”Om svar anhålles”. Han satte omständigt på sig sina guldbågade läsglasögon.




Dem han köpt på Stadsaution i Stockholm för länge sedan. De passade honom precis och han såg alldeles utmärkt med dem.

Få se nu vad det stod:

Härmed inbjuds högtidligen
Herr Lennart Bengtsson
till middag

fredagen den 28 maj 2010 klockan 19.30
till Baronessan Alice Dukingsberg

Dukingsbergs Slott
Laholm

O.s.v. anhålles Klädsel: Kavaj
senast 15 maj
tel 123456

Han läste ända ner på det finna kortet och kände sig helt villrådig. Han visste inte om han skulle bli glad eller bekymrad. Skulle han gå? Det är klart, utbrast han själv. Om inte annat skulle han ju spara in en middag, och det skulle säkert bli både god mat och gott vin. Men vad skulle han ta på sig. Han tittade längst ner på kortet. Där stod det, Klädsel: Kavaj. Då så, då kunde han ta den gamla som hängde i garderoben. Saken var klar. Han gick för att skriva ett tackkort.

Han kunde inte komma ihåg när han var bjortbjuden senast.


Frisören! Han måste gå och klippa sig också! Ännu en oväntad utgift. Barberaren gick han till endast 3 gånger om året. Surpotta envisades med att kalla honom Barberare, och frisören Kalle Klippare nickade roat varje gång han blev tilltalad av Surpotta.

Men det var minnen från långt bak i tiden som gjorde att det blev så. Surpottas fader, ingenjör Algot Bengtsson hade sin egen barberare i Stockholm på 1940-talet. Salongen låg precis nära Stureplan och ingenjören gick dit varje morgon innan han började sitt arbete på Kungsgatan 28. Han hade sin privata låda i raksalongen med namnet ”Ingenjör Algot Bengtson” på en metallplatta.


Inne i lådan låg alla hans rakgrejor och även en manikyrlåda eftersom han då och då fick manikyr av någon av de flickor som arbetade där! Ja se, det var tider det, suckade Surpotta.

Han visste mycket väl anledningen till inbjudan. Baronessan ville ha en gratis värdering av en massa antikviteter hon hade på slottet. Surpotta suckade. Tänk att folk inte kunde förstå att det kostade pengar att göra en värdering.

En gång, mindes han, hade han blivit riktigt förbannad. En otrevlig tant hade kommit in med en hel väska full av smycken för värdering, och när han berättat priset för värderingen hade hon utbrustit ”Kostar det någonting?!”. Mycket lugnt och värdigt hade Surpotta bett henne sitta ner och därefter frågat ”Har damen gått till en läkare någon gång?” ”Det har väl inte herr Bengtsson något med att göra” replikerade hon. ”Men faktiskt var jag igår hos min läkare”. Hmm, sade Surpotta ”och gjorde han en diagnos på era besvär?” Damen nickade. ”Det är också en slags värdering och jag antog att ni betalade utan att klaga?” Priset man betalar är för studier, lång erfarenhet och kunskaper i ämnet vare sig det gäller att värdera smycken, hus, människor, hästar med mera”.

Damen hade blivit tyst en lång stund, men till slut sagt ”Det hade jag inte alls tänkt på. Jag är ledsen att jag uttryckte mig så klumpigt” Hela historien hade avlöpt mycket lyckligt. Smyckena hade värderats och sedan hade damen bjudit Surpotta till stans konditori och där hade de ätit hans älsklingsbullar med vanilj och länge suttit och druckit kaffe.

Nåja, nu skulle det inte bli så lätt att övertyga baronessan Dukingsberg. Först skulle han gå på middagen och sedan fick han se hur han skulle göra.

Den 15 maj infann sig Surpotta mycket punktligt till middagen. Han kände sig lite fånig i kostym och slips, men allt eftersom middagen fortgick, kopplade han av och upptäckte att det faktiskt var rätt trevligt. Han hade den stora äran att ha baronessan till bordet och de hade mycket att prata om.
Lite gruvade han sig för att hålla tacktalet, men han var rätt bra på att prata när det begav sig, så det skulle han nog klara galant.

Det bjöds på inkokt lax till huvudrätt och baronessan skakade iriterat på huvudet när hon såg den nya husan Elsa servera fisken på helt galet sätt. Tänk så svårt det var att få tag på bra tjänstefolk!
Jojo, tänkte Surpotta det är inte alla som kan kosta på sig att ha husor.




Nu lutade sig Elsa fram mot Löjtnant
Adelfalk och höll nästan på att tappa hela fatet med lax i knäet på honom. Löjtnanten hade väldigt besvär att ta för sig och Baronessan utbrast högt och ljudligt ” Om Elsa särar på benen, kommer löjtnanten bättre åt!” Det blev alldeles dödstyst kring bordet och Elsa och löjtnanten var bägge högröda i ansiktet. Till slut började Baronessan själv skratta och Surpotta exploderade av skratt och alla gästerna började lättat skratta. ”Tänk, så det kan bli” mumlade Baronessan, och Surpotta nickade instämmande.

Han klingade i kristallglaset och reste sig upp. Efter ett långt och inspirerat tal om antikviteter och vackra damer ville han uttrycka sin uppskattning för den goda maten. Baronessan hade förtroligt talat om att hon lyckats få fatt på en fransk kock från Grand Hotel i Stockholm och att hon var väldigt stolt över det. Så Surpotta tänkte runda av med ”Ett leve för kocken”. Nu föll det sig inte bättre än att han just fick lite hicka och svalde kraftigt och vad som kom ut under mustaschen var ”Ett leve för kuken”... Nu blev det verkligen tyst och till och med Baronessan visste inte vad hon skulle säga. Surpotta önskade att marken skulle öppna sig under honom och ville bara försvinna. Just då kom den franske kocken in med hög kockhatt och allting och sade på engelska med kraftig fransk brytning ”Good evening everybody, I am the cuuuuk”! Nu kunde ingenting i världen hindra att alla i sällskapet vrålade av skratt. Kocken förstod inte alls vad han sagt som var så roligt, men det är klart, svenskar är ett lite underligt folk.

Nöjd och mätt och glad vandrade Surpotta hem i natten. Det var en ljum natt och månen lyste upp hela landskapet. Livet var inte så pjåkigt i alla fall.Han fick faktiskt erkänna för sig själv att det hade varit en väldigt trevlig inbjudan.

Surpotta Bengtsson och linjalen

Linjalen

Han hade gjort det igen!! Surpotta Bengtsson var riktigt förbannad. En strykbräda!! Hur kunde han vara så klantig? När han lämnat uppdrag på auktionshuset hade han tagit fel på rad på listan med auktionsnummer. Ett par fina kopparbunkar trodde han att han lämnat bud på för 150 kronor. Och så glad han blivit när han trodde att han fått dem för 50 kronor!! Istället visade det sig att han fått en jädrans strykbräda för ”fyndpriset”. Surpotta frustade av ilska. Vad skulle han med en strykbräda till? Han hade en aldeles utmärkt en från 1945. Lite vinglig kanske, men den dög för det lilla han strök.
Surpotta klädde sig bara i jeans och t-shirt och en tröja. Visserligen var han mycket noga med att de skulle vara rena och fina och han strök allt med mycket möda. Men det var länge sedan han hade haft skjorta och slips.

Få se nu... det var nog fem år sedan som han klätt upp sig. Eller klätt ut sig, muttrade han. Det var hans moster som kommit och hälsat på och sagt att en antikhandlare kan verkligen inte vara klädd i jeans och tröja! Kostym, fin skjorta och slips skulle det vara. Efter mycket argumenterande fick han till slut ge med sig. Moster var inte att leka med när hon var på det humöret.

Fastän inte fick han fler kunder för det, och inte behövde han det heller. Han var helt nöjd med sin affär och kundkrets. Fastän en rolig sak hände ju förstås. Grevinnan Ögonböj kom för att handla sitt årliga smycke till systern Elsa Trogen. Så fort hon kom in i affären utbrast hon ”Nej men herr Bengtsson. Skall ni gå på begravning?” Efter det hade han hängt in kostymen i garderoben och där fick den hänga hur mycket än moster bönade och bad!

Men nu var det frågan om hur han skulle göra för att inte begå samma misstag igen när han lämnade bud på auktionsvaror. Det här var inte första gången det hänt. Före jul hade han köpt en hiskeligt ful vas, (i hans ögon i alla fall) då han trott att han lämnat bud på en grötskål i tenn. Fastän han hade haft tur och sålt vasen till en kille som tyckte att den var ”ascool”. Vad nu det betydde? I vilket fall som helst så betalade han mer än tre gånger vad Surpotta givit för den.



Så hela historien avlöpte väl. Men nu ville han inte göra några fler tabbar. Hmm, han tänkte igenom vad han gjort för fel. Han hade tagit fel på rad. Synen började bli rätt dålig, speciellt på det ena ögat. Då kom han på det! Han skulle använda sig av en linjal förstås.

Sagt och gjort, var fasiken hade han en linjal. Surpotta letade och letade, men fann inte tillstymmelse till linjal. Konstigt, mumlade han, den borde ju ligga i skrivbordslådan. Till slut fick han bita i det sura äpplet och inse att det bara var att öppna portomonän och gå till pappersaffären på hörnet och köpa en ny linjal.

Fröken Olsson blev riktigt glad att se honom. ”Åh, herr Bengtsson” kvittrade hon. ”Det var inte igår jag fick ett sådant fint besök”! ”Jodå” sade Surpotta, ”Jag var faktiskt här för två år sedan på våren”. Men nu tyckte han att det var slutpratat och drog till lite ilsket ”En linjal behöver jag”! Fröken Olsson såg lite ledset förnärmad ut och skyndade sig att dra ut en låda i disken och där låg ett dussin olika linjaler. ”Är det någon herr Bengtsson tycker om?” frågade hon lite tyst. ”HUR SA? Ni pratar ju så tyst att man inte hör ett dugg”! Surpotta gjorde verkligen skäl för namnet idag tänkte fröken Olsson.

Den första linjalen han tittade på, var en linjal med inbyggd kalkulator. Praktisk, tänkte Surpotta, men när han fick se priset på 98 kronor, fick han nästan hicka.


Efter mycket om och men bestämde han sig äntligen för en sober linjal i svart med stora vita siffror som var lätta att se. Han betalade det enorma priset av 30 kronor och stegade myndigt ut på gatan med en nick till den avsnoppade fröken Olsson.

Tänk att man kunde bli så glad för en linjal! Han kände sig riktigt nöjd och tänkte att nu skulle det inte bli några fler fel på autionslistorna inte. Solen sken och han kunde känna vår i luften. Visst skulle det smaka gott med lite kaffe och en vaniljbulle. Han ställde stegen mot konditori Cecilia. Just då passerade han tidningskiosken och läste på löpsedeln:

"Inbrottstjuvar stal prinsesstårtan
LAHOLM. Under natten har konditori Cecilia haft inbrott. Tjuvarna plockade med sig en espressomaskin och en prinsesstårta.När personalen kom till konditori Cecilia på måndagsmorgonen upptäcktes inbrottet. Kaffemaskinen, en prinsesstårta samt läsk hade tjuven eller tjuvarna tagit med sig genom att slå in ett skyltfönster."


Det är ju inte klokt vad som händer nuförtiden! Att bli så desperat för en kaffe och tårtbit! Han skakade ledsamt på huvudet. Våldet hade nått hans lilla stad. Dessutom var konditoriet stängt några timmar idag och det blev inga vaniljbullar! Nåja, han fick gå hem och titta i frysen, vanligtvis fanns det någon torr kanelbulle eller muffins där, och så skulle han ju pröva sin nya linjal!

SURPOTTA BENGTSSON

Surpotta Bengtsson brukade aldrig gå på loppmarknader. Men den här gången tänkte han göra ett undantag.



Långt ute på landsbygden nära Gamleby låg en liten loppmarknad nära hans faster herrgård Odenholm. Äntligen hade han kommit sig för att åka och hälsa på henne efter många års tjatande. Inte för att han hade något emot faster Vera, men det var så långt och omständigt att ta sig från Laholm och dit.

Han tänkte stanna en vecka och faster Vera sade ” Det är loppmarknad alldeles i närheten och det vore så trevligt att åka dit med dig. Du som är expert!” Surpotta Bengtsson fnös. ”Expert! Jag är fan i mig bäst i hela Sverige på antikviteter och ett riktigt proffs!” ”Ja, ja” suckade faster Vera. ”Det var det jag menade!” Och nu var de på väg i faster Veras gamla Dodge.


Väl där tyckte Surpotta Bengtsson att det var riktigt trevligt. Men han aktade sig noga för att tala om det. Det bjöds på kaffe också och hembakta kanelbullar som han älskade.




Just när han skulle sätta en bulle i munnen fick han syn på den. Pottan! En äkta Mariebergs-potta. 1700-tal. Helt oskadd! Han samlade på Marieberg.Han hade flera dyrgripar, som ljusstakar och tillbringare. Men ingen potta!


Marieberg porslinsfabrik var på sin tid landets största. Fabriken startades 1758. Eftersom Marieberg märkte sina produkter väl och bara existerade i 30 år, var det ett tacksamt samlarområde.


Damen som stod vid disken och sålde hade en stor sjalett om huvudet och tjocka starka glasögon. Här gällde det att inte verka för intresserad. ”Rolig sak det här” sa Surpotta Bengtsson ”Inte mycket efterfrågan på pottor nuförtiden eller hur?” Damen granskade honom noggrant och sade på småländska ”Jodå, sommargästerna behöver dem allt fortfarande” ”Jasså minsann, hur mycket vill du ha för den?” ”Ja, den är i gott skick så jag vill nog ha en hundring för den” Surpotta Bengtsson kände att benen vek sig under honom. En sådan är unik sak och detta underbara skick med små rosor målade både utanpå och inuti kärlet skulle betinga ett pris på cirka 20.000:- kronor på en av de finare auktionshusen i Stockholm. När damen såg att han tvekade tyckte hon att hon borde förklara lite närmare hur fin den var. ”Jo, vi brukade allt servera filbunke ur den här hemma” sade hon med en knyck på nacken. ”Serverade ni FILBUNKE hur den?” utbrast Surpotta Bengtsson bestört. Damen såg att hon hade sagt något konstigt och tillade hastig ”Nja, men det var bare på sommarn!”..Surpotta Bengtsson köpte pottan och transporterade hem den till Laholm i triumf. Nu står den på hedersplats i salongen. Han var mycket nöjd med sitt loppisfynd!
c/maina