We have been to the funeral of a "Sardine"!!! Kommer just hem från en Sardins begravning!!

Lena, Kristina; Anna and I were supposed to be crying...following the Sardine burial.
En sardin dras fram på gatorna i en vagn! The Sardine is draged along the streets and a huge gang of people are following, crying and sobbing!




Ja, det är faktiskt sant. Det VAR en begravning för en sardin. Varje år på askonsdagen firar man denna märkliga fest. Karnevalsvagnar dras genom gatorna och efteråt följer hundratals svarta änkor. Allt för att symbolisera att karnevalen är slut. Everything to symbolize that Carneval is over.




De gråter och skriker ut sin sorg över sardinens död och bekänner förbjudna synder inför den falske prästen. They cry and scream and confess their sins to the fake priest!

Utmed kortegevägen, som är kantad av en massa folk gråter änkorna och får hysteriska sammanbrott som gör att folk vrider sig av skratt. Helt tokigt med andra ord.!! Man kan själv hoppa in i kortegen och gråta och vifta med stora näsdukar...


Varför gör man detta? Why do you do this?



Det finns många teorier. En är att det är av symboliskt värde och visar slutet på karnevalen och man begraver alla synder som begåtts under festligheterna och på så sätt börjar från noll när fastan inleds.


En annan är att man begravde ett revben av gris. (som man kallade sardin p.g.a. formen) för att symbolisera förbudet att äta kött under fastan som börjar vid karnevalens slut.
There are many teories. One is that one burried a rib of porc (that one called sardine due to the shape of it. It symbolized the end of carneval and the beginning of quaresima when one is not allowed to eat meat.

Här kommer sardinen för att begravas. Here comes the Sardine!
Under Francos tid var karnevalen förbjuden, men nu tar man igen det med råge!
During Francos time the carneval was forbidden, but now the party goes on!!
En annan teori kommer från början av 1800-talet då några studenter i Madrid hade en sardin på sin karnevalsvagn för att symbolisera avhållsamhet och fasta. För de ändamålet hade de beställt en mängd sardiner från norra Spanien. När de anlände hade de ruttnat på vägen. Då bestämde de sig för att ”begrava sardinerna” för att skämta.
Another teori comes from the beginning of the 19th century, when some students in Madrid had a Sardine on their carneval carriage to symbolize fast and refraining from to eat. Therefor they had ordered a lot of sardines from the north of Spain. When they arrived they were rotten and they decided to "bury" them as a joke.
”Entierro de la sardina” finns med på en tavla av Goya från 1818. A painting by Goya of the funeral of the Sardine.



Hur som helst tar alla det med stor humor och en massa skratt. Det var en ljum kväll i Torredembarra när sardinen skulle begravas, och en mängd människor ställde upp i begravningsföljet. Lena, Kristina, Anna och jag deltog med hög gråt och klagan!!Efteråt bjöds det på grillade sardiner och  pa amb tomàquet , stora skivor lantbröd ingnidna med vitlök, tomat och olivolja, nedsköljt av ett kallt vitt vin från en ”porron”.
After the funeral there were grilled sardines offered with bread and tomato and wine in porron! Here I am swalloing a sardine!

Nu kan vi börja förbereda os på nästa högtid: PÅSKEN!!
NOW WE CAN BEGIN TO PREPARE FOR NEXT
FESTIVITY: EASTER!!

GOTT NYTT ÅR!

Vi som bor utomlands kan ju inte bara missa detta!!

"Grevinnan och betjänten” lockade 1 293 000 tittare nyårsafton 2009 och blev därmed det mest sedda programmet i svensk tv under årets sista tv-kväll.
Så jag säger som miss Sophie:

Same procedure as last year:

GOTT NYTT ÅR!!!
Här kommer 10 minuter och 46 sekunders svensk nyårsstämning:

Den mest otroliga uppvisning jag någonsin sett!!

Att gå ensam hem helt orädd på natten i Barcelona!

EL SERENO

”Klockan är 2 och allt är lugnt!”/sereno/. Vet du om att det kunde låta så i Barcelona för bara 50 år sedan?

I alla byar och städer fanns det en man kallad ”sereno”, som hade till uppgift att se till att allt var lugnt och bra. Han kunde också hjälpa till när det behövdes att kalla på brandkår, ambulans, polis, präst, läkare, barnmorska etc. De vakade över affärer, långt innan det fanns larm, och de kunde även ha till uppgift att tända gaslykorna på gatorna. I början fanns det endast ”serenos” i stora städer, men 1864 bestämdes det att även alla byar skulle ha en eller flera ”serenos”.

Från början sjöng de ut varje timme på natten.
I Barcelona fanns det således många serenos i alla stadsdelar och de hade också nycklar till samtliga portar.

Fortfarande 1960, när man kom hem mitt i natten, ställde man sig framför porten och klappade i händerna. Då hörde ”el sereno” det och med en stav, som var plåtbeklädd i en ändan, bultade han till svar i trottoaren att han hört och var på väg. Väl framme tog han upp en stor nyckelknippa och låste upp porten. Det mest fantastiska var att han aldrig tog fel nyckel i knippan!! Man brukade då ge honom dricks och fick ett litet vaxljus typ ”julgransljus” så man kunde lysa sin väg uppför trappan. Ljuset var oftast avstängt efter klockan 10, så att inte lamporna skulle vara tända hela natten.

På kvällen vid 10-tiden kunde man se en hel grupp serenos samlas i kvarterets officiella byggnad innan de gav sig ut i sina respektive distrikt.

I alla fiskebyar var ”el sereno”en mycket viktig person. Han skulle varna fiskarna för att en storm var på väg och att de skulle dra upp båtarna. Då gick han runt och bankade på alla portar och skrek ”La mar puja!” /Havet stiger/.

El sereno hade en blygsam lön utbetalad av kommunen, men fick den utdrygad med en riklig julgratifikation kallad ”aguinaldo” av innevånarna.






Varje jul gick han runt, den 25 december vid lunchtid, då alla var hemma, och delade ut julkort och allt efter egen ficka gav man honom då en ”aguinaldo”. Likaså gjorde man till portvakten, brevbäraren och sophämtaren.

Tänk om vi fortfarande hade en ”sereno” i varje kvarter. Så tryggt det skulle vara!

Vet du vilka de 33 otursdagarna är på året??

Tykobrahedagar (ibland kallat egyptiska dagar eller förkastade dagar) är 33 otursdagar under året. Dagarna förtecknades i Bondepraktikan. I januari var t.ex. dagarna 1, 2, 4, 6, 11, 12 och 19 förkastade. Värst av alla dagar under året ansågs den 11 januari vara. Se komplett lista längst ner!

Benämning tykobrahedag (Tycho Brahe-dag) är känd sedan början av 1800-talet. Den danske 1500-talsastronomen Tycho Brahe sägs ha fått i uppdrag av den astrologiskt intresserade kejsaren Rudolf II i Prag att fastställa vilka dagar på året som var mest otursamma. Brahe ansågs dessutom själv ha varit otursförföljd. Det är dock oklart huruvida tykobrahedag går tillbaka på något av detta eller mer allmänt syftar på Brahes verksamhet som astrolog och att vissa dagar brukar utpekas som olycksbådande i astrologin.



Föreställningarna kring tykobrahedagarna var förr många. Var man född på en tykobrahedag levde man inte länge, och gjorde man det var det i armod, flyttade man eller bytte arbete var man alltid bedrövad och reste man utomlands kom man sällan hem igen och fick mycket ont utstå.

Numera avses med tykobrahedag en dag då ”allting går snett” för någon.
Ta inte det här allt för personligt nu!!

Tykobrahedagar enligt Bondepraktikan:januari: 1, 2, 4, 6, 11, 12, 19
februari: 11, 17, 18
mars: 1, 4, 14, 15
april: 10, 17, 18
maj: 7, 15, 18
juni: 6
juli: 17, 21
augusti: 2, 10
september: 1, 18
oktober: 6
november: 16, 18
december: 6, 11, 18

TORREDEMBARRA - den lilla staden, vars namn låter som en trumvirvel!

SWEA Art Konstkurs med nya kunskaper och mycket glädje i Spanien

Som ni vet bor jag just i denna lilla stad och hade den stora glädjen att få hjälpa till och arrangera veckan som fick namnet "Kreativa dagar". En av ledarna, konstnären Gabriella Legillon, skrev ett sådant fint brev om upplevelsen här, så jag vill gärna dela med mig till dig om vad hon skrev:

"I slutet av september samlades 22 skapande Sweor från hela Europa till en kurs i Torredembarra i Spanien.
Den lilla staden, vars namn låter som en trumvirvel, TORREDEMBARRA, ligger på medeltida sätt uppe på en liten kulle nära havet.

Efter en timmes tågresa utmed kusten från Barcelona anländer vi till detta blå-gula lilla paradis.



Blått som himlen ovanför våra huvuden och blått som havet som, framför våra ögon, möter himlen vid horisonten. Gult som den mjuka sandstranden under våra bara fötter och som stenhusen i den gamla stadskärnan. Visst passade allt detta oss svenska konstnärer utmärkt som inspiration!
Men - om man blandar gult och blått blir det GRÖNT och denna färg var kursens röda tråd!
Under diabildsvisningar fick vi exempel på gröna färgers användande i konsthistorien. Sen blandade vi grönt och målade gröna motiv inför nästa internationella SWEA Art utställning, på temat ”grönt”. Denna utställning går av stapeln i London i februari. (Vernissage den 5 februari 2011. Se SWEA Arts hemsida)

Maina (Novara), f.d. ordförande i Barcelona och gift med Frank, en katalan från staden, hade organiserat kursen tillsammans med Christina (Måneskiöld), SWEA Arts internationella kontaktperson.
Tack vare dessa personer som fått stadens ledande personer intresserade av och engagerade i SWEA och vår kurs blev vi mottagna med öppna armar!
Tre stora lektionssalar med ateljéfönster stod till vårt förfogande och en utställning i slutet av veckan hade förberetts i Rådhuset.

Christina hade kört hela vägen från Bryssel. I hennes blå bil, som var fullastad med material, fanns det massor av akrylfärger, pigment, papper, dukar, penslar och, en inte oviktig, kaffebryggare plus flera kilo Gevalias kaffe!
Allt detta och en perfekt organisation utgjorde förutsättningarna för att vi kunde lära och skapa med både glädje och koncentration.

Dagarna började med 3 timmars kurs i pigment och färglära, komposition och bildanalys.
När solen sen stod högt på himlen, och skuggorna var korta, vandrade vi förbi doftande rosépepparträd till en liten restaurang där det serverade en 3 rätters hemlagad spansk lunch med tillgång till vatten och vin i lika mängder.








Trots att stranden låg nedanför restaurangen och vattentemperaturen var 25° så gick alla, mycket motiverade, tillbaka till skolan för att fortsätta med sina målningar.
Under eftemiddagarna fick vi undervisning av en spansk konstnär och bildlärare, Jordi Roig Morera.

Här ses Jordi och den långe turistchefen Pere Font:



Med värme och respekt för våra kunskaper fick Jordi oss att förstå och se det bästa i våra egna och de andras verk, vilket gav både inspiration och självförtroende. Jordi inbjöd oss också till ett spännade besök i hans egen ateljé.

Det är unikt med SWEA Art att man inte behöver ha en viss nivå för att vara med. Det räcker med att vilja skapa. Under kursen visades ett stort intresse för varandras arbete. Stöd och konstruktiv kritik gjorde att vi kunde och vågade skapa med stor frihet.
Vi hängde ut affischer i hela staden som såg ut så här:



Efter 4 dagar, sent på fredagskvällen, var alla färdiga med 1, 2 eller 3 konstverk.
På lördagsmorgonen hann vi precis hänga de 48 dukarna i Rådhuset innan Borgmästaren och de kulturansvariga kom för att inviga utställningen.



Bland besökare från staden fick vi trängas med både radio, TV och ditresta Sweor från Barcelona. Här ser vi Margaretha Bernsten Persson AO för Barcelona,Maina, Jordi, Christina, Gabriella och Pere.





Alla lyftes av stämningen i den fina salen och av allt det vackra vi skapat under veckan.

Förutom konstnärernas framsteg blev resultatet av denna kurs ett verkligt och levande kulturutbyte!
Gabriella Legillon

JA, SE DET VAR EN RIKTIG SWEA-SAGA DET. PRECIS SOM SWEA SKALL VARA!!Klicka på ordet: EXPOSICIÓ under rutan här för att se en video från utställningen. (Även om det står att videon inte kan visas!!)

EXPOSICIÓ from antropologiaimes on Vimeo.">

Mario Vargas Llosa

Jorge Mario Pedro Vargas Llosa, född 28 mars 1936 i Arequipa är en Peruansk författare, journalist och räknas som en av Latinamerikas ledande romanförfattare och en av sin generations mest framstående författare. Han har av många kritiker utsetts till den internationellt sett mest inflytelserika av de latinamerikanska författare som slog igenom under den latinamerikanska boomen under 1960- och 1970-talen.




2010 tilldelades han Nobelpriset i litteratur "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag". Vargas Llosa slog igenom på 1960-talet med romaner som Staden och hundarna och Det gröna huset. Han är ännu aktiv inom en rad litterära genrer och verkar som litteraturkritiker och journalist. Bland hans verk finns komedier, deckare, historiska romaner och politiska thrillers. Flera av hans böcker har filmatiserats. Många av Varga Llosas verk har inspirerats av hans syn på det peruanska samhället och erfarenheter som peruan. Han har i tilltagande grad blivit mer internationellt inriktad och tagit sig an ämnen som berör andra delar av världen.

Som många andra latinamerikanska författare har Vargas Llosa varit politiskt aktiv genom hela sin författarkarriär. Hans politiska åsikter har gradvis gått från vänster till höger. 1990 ställde han upp som presidentkandidat i det peruanska valet för center-högerkoalitionen Frente Democrático (FREDEMO) och förespråkade nyliberala reformer. Senare har han stött mer traditionella konservativa kandidater. Hans politiska ställningstaganden har ofta varit kontroversiella och inneburit konflikter med både höger- och vänsteranhängare i latinamerikansk politik.

Mario Vargas Llosa föddes i en medelklassfamilj, som enda barn till Ernesto Vargas Maldonado och Dora Llosa Ureta ( fadern var busschaufför, och modern var dotter till en kreolfamilj) som separerade några månader före hans födsel. Vargas Llosa levde med sin mors familj i Arequipa till efter ett år efter föräldrarnas skilsmässa, när hans morfar blev honorärskonsul för Peru i Bolivia. Med sin mor och hennes familj flyttade Vargas Llosa därefter till Bolivia där han tillbringade sina tidiga barnaår. Familjen Llosa hölls ihop av morfadern, som drev en bomullsfarm. Modern och hennes familj ville inte förklara att Vargas Llosas föräldrar hade separerat och han växte upp i tron att hans far hade dött.
Senare fick fick hans morfar en diplomatisk post i den peruanska kuststaden Piura och hela familjen flyttade tillbaka till Peru. 1946, vid tio års ålder, flyttade han till Lima där han för första gången träffade sin far. Föräldrarna återupptog sin relation och bosatte sig under Vargas Llosas tonår i i Lima.



När Vargas Llosa var fjorton år sände hans far honom till militärskolan Colegio Militar Ett år före sin utexaminering började Vargas Llosa arbeta som en amatörjournalist för lokala tidningar. Han slutade studera vid militärskolan och avslutade sina studier i Piura, där han arbetade för den lokala tidningen La Industria. 1953, skrev Vargas Llosa in sig i Limas universitet San Marcos, Amerikas näst äldsta universitet, för att studera juridik och litteraturvetenskap. 1955 gifte han sig - vid 19 års ålder - med sin morbrors svägerska. Hon var 13 år äldre än honom.
1957 publicerades hans första noveller "The Leaders" ("Los jefes") och "The Grandfather" ("El abuelo”) När han utexaminerades från San Marcos 1958, fick han ett stipendium som gjorde det möjligt för honom att åka till Madrid för att studera. 1960 flyttade han till Frankrike och trots familjens osäkra ekonomiska läge bestämde sig paret för att stanna i Paris där han började skriva produktivt. Deras äktenskap höll dock bara några år till, och de skilde sig 1964. Ett år senare, 1965, gifte sig Vargas Llosa med sin kusin, Patricia Llosa, med vilken han fick tre barn.

Som lite kuriosa så vill jag berätta att min man Frank är född samma dag som Mario Vargas Llosa: den 28 mars 1936 och de är kolossalt lika till utseendet. Så till den milda grad att när vi var ute på restaurang i Barcelona kom det folk fram och ville att han skulle skriva sin autograf!!
Foto på "min" Frank!!

Vad gör Sicilien, Neapel och Korsika i Barcelona?

Varje gång jag går förbi de stora vältrafikerade gatorna i Barcelona som heter:
Valencia, Mallorca, Sicilien, Korsika så undrade jag över varför just dessa namn. Nu vet jag!

Det var en gång en prinsessa. Petronila de Aragón. Hon satt på sin tron och undrade över vem hon skulle kunna gifta sig med. Hennes pappa föreslog greven av Barcelona och så blev det.

Den 13 november 1137 uppstod en dynasti mellan kungadömet Aragón och grevskapet Barcelona genom att prinsessan av Aragón: Petronila gifte sig med greven av Barcelona :Ramón Berenguer. Petronila tog titeln Reina de Aragón och Ramón tog titeln Conde de Barcelona och Príncipe de Aragón.
Genom att erövra nya territorier under denna union av krona och grevskap utvidgades Katalonien genom att lägga under sig: Mallorca. València, Sicília, Còrsega, Sardenya, Nàpols, Aragó och även delar av Aten och Neopatria och blev en del av Aragonska-Katalanska kungadömet.

Därav namnen på gatorna Carrer Mallorca, Carrer València, Carrer Sicília etc. ! Än idag pratas det för övrigt katalanska i Alguero (Sardinen). Och spanska kungen är fortfarande Conde de Barcelona! Tänk så mycket det är som man inte vet att man inte vet!!

VÅRKONSERT med kören Stella Polaris

Hjärtligt välkomna att lyssna till Stella Polaris vårkonsert med körledare Gudrun Bruna.

ONSDAG DEN 21 APRIL KLOCKAN 20.00
Centre Sant Pere Apòstol
C/ St. Pere més Alt, 25

Länk för information om plats: www.centresantpere.com
Repertoaren inkluderar bl.a. svenska visor, folkmusik, swing, musikalmusik och jazz. Några av Gudruns privatelever kommer även att framföra solosång.
Entré: 5 euro

Efter konserten blir det mingel då de bjuder på cava och tilltugg!



Du missar väl inte den fina konserten som Gudrun
leder innan hon flyttar tillbaka till Sverige?

Den sorgliga historien om pojken med namnet Hyacint.

17 maj 1845, i den lilla byn Folgueroles, vid Vic i Barcelonas provins, föds en liten pojke som kommer att döpas till Jacint, en blommas namn. (Hyacint på svenska). Ett passande namn för en poet.

En poet som skulle bli en av Kataloniens största romantiska poeter:




JACINT VERDAGUER.

Uttalas :/jasint värdagé/.

Son till anspråkslösa bönder. Hans mor, Josefa Santaló, drömde som alla mödrar om att hennes son skulle få det allra bästa här i världen. Ingenting var bättre än att bli präst. Så fick det bli. Redan vid 10 års ålder började han sin bana som präst, inte så mycket av sin egen vilja, utan av respekt för sin mammas önskan. Han traskade varje dag den långa vägen till seminariet i Vic, med matsäck och böcker på ryggen till det gråa och tråkiga seminariehuset där han kände sig instängd som fågel i bur enligt de dikter han senare skrev. I en dikt "L´Harpa" (Harpan) beskrev han det som om hans mor offrade honom till Madonnan:

"..i sent jo petitó, cada diumenge

a dur-li alguna toia em portava

a son fill oferint-me, que em somreia

com jo assegut en la materna falda"

(fritt översatt:och som barn tog mor mig varje söndag, som en present/blombukett till Jungfrun som log mot mig, som om jag satt i modersmanteln).

Jacint var född poet och började tidigt skriva poesí. I 20 årsåldern erhöll han flera gånger det prestigefyllda priset "Als jocs floral", där den bästa poeten belönades med en blomma. 1870 prästvigdes han och blev placerad i en liten församlingskyrka i Vinyoles d´Orís. Man kallade honom Mossén (Fader) Cinto. Han skrev mycket och började arbeta på en lång episk dikt "L´Atlantide" som handlade om Atlantis, den försvunna staden. Men nu bryter hans sjukdom ut, med lungproblem, som tvingar honom att flytta till Barcelona. Där lär han känna markisen av Comillas, som kom att bli släkt med den kände Güells familj. Han blir markisens huspräst. Comillas är en rik skeppsmäklare som äger det transatlantiska kompaniet "La Companyia Transatlàntica". Jacint erbjuds att vara skeppskaplan ombord, och gör inte mindre än 20 resor över Atlanten. Den friska havsluften gör honom frisk och han skriver sina storslagna dikter som "L´Emigrant" som har tonsatts och även "Virolai" som sjungs av gosskören varje dag kl.13.00 i basilikan i Montserrat. Bägge dessa hymner är en del av katalanska själen. Emigranten handlar just om alla dessa katalaner som utvandrade till bl.a. Kuba, många av dem för att aldrig återvända till sitt hemland.



Jacint Verdaguer reste också till Frankrike, Tyskland och Ryssland och till slut även till det Heliga Landet.

Han blev svårt sjuk igen och blev inblandad i mörka handlingar med utdrivning av djävulen "exorcism", två mystiska kvinnor: Amparo och Mercedes Durán och svåra anfäktelser. Det finns mycket skrivet om dessa händelser och de sågs inte med blida ögon av biskopen i Vic. Till slut gick det så långt att han blev fråntagen rätten att förrätta mässa. Verdaguer fick lida mycket av allt detta men först och främst var han poet och under tiden skrev han hundratals storslagna dikter. Kanske måste man lida för att kunna skriva som han gjorde? Vi har ju många exempel på det, t.ex. vår egen poet Ferlin "som var lite mager om benen, tillika om armar och hals".

En annan poet, Maragall, skriver "döden närmade sig när Verdaguer hade givit hela sig själv till vårt katalanska språk; han var dess poet; han var en katalansk Dante!" På sjukbädden blev han förlåten och återupprättad och fick återigen utföra sitt arbete som präst. Han dog den 10 juni 1902, endast 57 år gammal. Han dog fattig och i ett hus som inte var hans hem efter ett långt lidande i tuberkolos. En stor poet hade gått ur tiden och hela Barcelona följde honom till hans sista vila. Aldrig förr hade man sett så många människor vid en begravning. Först då förstod man vilken poet man förlorat! Nu står han staty i Barcelona på Plaça de Mossén Jacint Verdaguer.

Kataloniens heliga berg Montserrat är alltid värt ett besök. Serra betyder bergskedja och Montserrat betyder det "sågade berget", eftersom legenden säger att berget sågades av änglar. Och det kan man tydligt se, av att titta på dessa förunderliga formationer!

Inne i basilikan kan du se "La Moreneta", den svarta mirakulösa Madonnan.


Varje dag ringlar sig en lång kö upp bakom altaret för att kunna röra vid Madonnans fot och uttala en önskan. Vad man än tror på, så kan man tydligt känna den magiska energin på denna plats. Här kan man höra Verdaguers kända
sång "Virolai".

Rosa d'abril, morena de la serra,
de Montserrat estel,
il·lumineu la catalana terra;
guieu-nos cap al cel.

">

SANT JORDI, ROSOR och BÖCKER!

Barcelonas bästa dag på året? Det är lätt: 23 april, Sant Jordi eller Sankt Görans dag. En dag då alla Barcelonabor blir som tokiga och köper rosor och böcker och blir helt snurriga från gryning till natt. Allt på grund av ett helgon, Sant Jordi, som dödade en drake just som den skulle sluka en vacker prinsessa. Från drakens blod växte en rosenbuske upp med de underbaraste röda rosor varav San Jordi plockade den vackraste till prinsessan.



Katalonien och Sant Jordi


Vem av oss invandrare har inte blivit överraskade av denna dag i Katalonien?
Här ser du Kataloniens flagga. Som du
säkert redan sett om du titta på fotboll
och hejar på Barça!

Hur många av oss vet var denna högtid kommer ifrån? Låt oss ta det från början:
Sant Jordi är en extremt populär figur i Katalonien och man kan se hans bild på alla viktiga platser över hela landet. Detta märks speciellt i Barcelona, där man skulle kunna göra en "Sant Jordi´s route" inom själva staden för att upptäcka nästan 100 verk, några av dem riktigt värdefulla.



Man kan t.ex. se Sant Jordi på Generalitats fasad och på fasaden av Casa Amatller på Passeig de Gràcia vägg i vägg med Gaudís hus Casa Batlló där Gaudí tillägnat hela huset Sankt Göran och draken, med drakens rygg som tak och drakens offer som benknotor på balkongerna samt hela huset skimrande av drakfjäll.

Sant Jordi var redan en kändis i Katalonien på 700-talet och år 1032, då landet började anta formen av en nation i de pyreneiska dalarna, tillägnade Abbot Oliva, en centralfigur i landets historia, ett altare till Sankt Jordis ära i Benedictinerklostret Ripoll.

Ända sedan dess har alla katalanska monarker tillbett Sant Jordi och 1300 tog det katalanska Parlamentet (Generalitat) honom som sitt skyddshelgon. Detta blev inte officiellt förrän den 17 april 1456, då Generalitat hade ett stort möte i Barcelonas katedral.

Den 23 april är Sant Jordi´s dag och fastän det inte är en helgdag så har Katalonien gjort dagen till sin mest patriotiska dag då alla gator och torg förvandlas till rosenträdgårdar med Sant Jordi´s rosor.





Traditionen att ge rosor till älskade kvinnor har många poetiska förklaringar. En av dem är att när Sant Jordi led martyrdöden och hans huvud rullade på marken, så spirade rosor upp längs vägen.


Faktum är att en tradition kommer från medeltiden, då Parlamentets ledamöter kom ut från Sant Jordi´s kapell i Barcelonas Palau de la Generalitat, där de hade firat dagen, så brukade de ge rosor till sina kärestor. Ända sedan dessa dagar fortsätter traditionen i detta kapell. Hela dagen kan man se en lång kö av människor som väntar på sin tur att hylla Kataloniens skyddshelgon.



På senare tid, år 1926, började man införa seden att samtidigt med rosen ge en bok i present. Ursprungent till detta bruk kommer från den spanska regeringens beslut att uppmärksamma dagen för Cervantes död, som ägde rum den 23 april 1616, till att kalla den för "Dia del Libro" (Bokens dag). Underligt nog så är den 23 april även Shakespeares födelsedag. Dock inte samma år utan 1564.

Här var alltså historien att göra 23 april till en romantikens och kavaljerernas dag. Få är de "roslösa" kvinnorna. Överallt ser man blygt rodnande flickor, eleganta kvinnor och rörda "avias" (far-och mormödrar) med en ros i handen. Tillsammans med rosen binds också ett veteax för fertilitet och en liten katalansk flagga förstås! Längs Ramblorna trängs Barcelonaborna för att köpa rosor och böcker och det verkar som om alla i staden skolkar från sina arbeten just denna dag! Det är vår i luften, fylld av mystik och outtalade löften...




Man dansar Sardanas på Plaça Sant Jaume och det sjungs i varje hörn av de gotiska kvarteren allt från romanser till jazz.


Vid midnatt fylls återigen Ramblans flodbädd (du vet väl att Rambla betyder flodbädd på arabiska) där det förr flöt vatten nu med kaskader av rosor och små gulröda band med texten i miniformat "Sant Jordi", Diada de la Rosa och T´estimo (jag älskar dig).

Historien om Sant Jordi

Han har verkligen existerat och var en romersk soldat från Capodocia, nuvarande Turkiet. Han är född 275 eller 280 och dog martyrdöden den 23 april 303.

Han föddes i en kristen familj, son till en officer i den romerska armén och en kvinna från Diospolis, nuvarande Lod i Israel. Fadern dog och hans mor återvände till Diospolis där Jordi växte upp.

Han tog efter sin far och blev romersk soldat och steg snabbt i graderna tills han blev den romerska kejsaren Dioclecianos livvakt.

År 303 beordrade kejsaren systematisk utrotning av alla kristna. Jordi fick order att utföra dödandet men vägrade och erkände sig som kristen. Kejsaren beordrade då hans död efter långvarig tortyr. Den 23 april i staden Nicomedia, blev han halshuggen tillsammans med många kristna och kjejsarinnan Alexandra och en kvinlig präst som Jordi omvänt till kristendom.

År 494 blir Sant Jordi helgonförklarad av påven Gelasio I.

Legenden om Sankt Göran

Befolkningen i en stad som hette Selene hade fått ett stort problem. Det fanns en sjö i närheten, och där bodde det en drake. Den var stor och fruktansvärd, och ingen kunde rå på den. Än värre var att stadsbefolkningen var tvingade att varje dag ge draken två får till mat.
Så småningom hade fåren börjat ta slut. Man var tvungen att ransonera. Nu fick draken bara ett får om dagen. Men dessutom, och istället för får nummer två, blev man tvungen att offra en människa varje dag. Vem det skulle bli drog man lott om. Det hände dock en gång, att lotten föll på konungens dotter, hans enda barn. Då blev konungen mycket bedrövad och erbjöd sig att friköpa henne med guld och silver och halva sitt rike. Men allt folket vredgades högeligen och ropade: "Alla våra barn hava vi givit åt draken, och du har själv påbjudit denna lag. Därför skall du hålla den, eller vi vilja bränna dig inne i ditt hus."
Kungadottern kunde slippa undan lika lite som alla de andra som tidigare hade skickats iväg. Hon satte alltså på sig sina bästa kläder, fick en guldkrona på huvudet, och gick iväg till sjön.

Det är nu legendens huvudperson dyker upp, den tappre riddaren Göran. Han hade varit ute och ridit när han fick syn på kungadottern, och nu undrade han varför hon stod där vid sjön och var så ensam och sorgsen, eller som han uttryckte saken:

"Stolts jungfru, vad vill det säga, att du står här allena, sörjande och gråtande?"
Hon förklarade hur det hela låg till. Men Göran menade att hon inte hade någon anledning att oroa sig mera.

"Ädla jungfru, räds ej mer och var utan fruktan! Jag skall hjälpa dig i min Herres Jesu Kristi namn."
Hon å sin sida framhöll att hon hade svårt att tro att han skulle klara av att döda draken, och att det nog ändå var bäst att han gav sig iväg så att han inte själv råkade illa ut. Just då kom draken gående ur sjön, vred och fasansvärd, så att jungfrun av räddhåga nästan dånade vid hans åsyn. Men Sankt Göran gjorde korstecknet för sig och red emot draken och stack honom genom halsen med sitt spjut. Nu hade Göran alltså oskadliggjort draken.

Sedan sade han till jungfrun: "Kom nu i Vår Herres Jesu Kristi namn och bind ditt bälte om hans hals!" Hon gjorde så och ledde draken efter sig till staden som en spak och lydig hund.

Då folket såg draken komma, togo de till flykten. Då ropade Sankt Göran och bjöd dem bida och sade: "Varen oförfärade! Med Guds hjälp skall intet ont vederfaras eder. Vår Herre har sänt mig hit, att jag skall frälsa eder från denne drake, om I viljen hava en stadig tro på honom och alla låta döpa eder." Och strax dräpte Sankt Göran draken.
Både kungen och hela folket, det vill säga tjugotusen män, förutom kvinnor och barn, gjorde som Göran hade sagt. De lät döpa sig till den kristna tron med en gång. Vad beträffar draken så släpades den ut ur staden med viss möda. Den var nämligen så enorm att man fick ta åtta oxar för att kunna dra den. Kungen erbjöd Göran både guld och silver och andra dyrbarheter som tack för det han gjort, men Göran ville inte ha något. Han sa att gåvorna skulle ges åt de fattiga istället.

Så slutar berättelsen om Sankt Göran och draken.

Till slut:

Det var Unescos generalkonferens 1995 som beslutade att 23 april skulle bli hela världens bokdag där man firar böcker, författare, läsning och värnar upphovsrätt och människors fria tillgång till information.