En inbjudan till Surpotta Bengtsson.

En inbjudan

Attans också, Surpotta Bengtsson skar sig på brevkniven gjord i sterling silver av Georg Jensen

Han hade blivit för ivrig när han såg det imponerande kuvertet med Lennart Bengtsson i sirliga bokstäver. Såg ut som en inbjudan... Till slut fick han upp det och nästan slet ut det avlånga kortet. Oj, han visslade lite tyst under den stora yviga grå mustaschen. En middagsinbjudan till baronessan Dukingsberg med alla finesser till och med ”Om svar anhålles”. Han satte omständigt på sig sina guldbågade läsglasögon.




Dem han köpt på Stadsaution i Stockholm för länge sedan. De passade honom precis och han såg alldeles utmärkt med dem.

Få se nu vad det stod:

Härmed inbjuds högtidligen
Herr Lennart Bengtsson
till middag

fredagen den 28 maj 2010 klockan 19.30
till Baronessan Alice Dukingsberg

Dukingsbergs Slott
Laholm

O.s.v. anhålles Klädsel: Kavaj
senast 15 maj
tel 123456

Han läste ända ner på det finna kortet och kände sig helt villrådig. Han visste inte om han skulle bli glad eller bekymrad. Skulle han gå? Det är klart, utbrast han själv. Om inte annat skulle han ju spara in en middag, och det skulle säkert bli både god mat och gott vin. Men vad skulle han ta på sig. Han tittade längst ner på kortet. Där stod det, Klädsel: Kavaj. Då så, då kunde han ta den gamla som hängde i garderoben. Saken var klar. Han gick för att skriva ett tackkort.

Han kunde inte komma ihåg när han var bjortbjuden senast.


Frisören! Han måste gå och klippa sig också! Ännu en oväntad utgift. Barberaren gick han till endast 3 gånger om året. Surpotta envisades med att kalla honom Barberare, och frisören Kalle Klippare nickade roat varje gång han blev tilltalad av Surpotta.

Men det var minnen från långt bak i tiden som gjorde att det blev så. Surpottas fader, ingenjör Algot Bengtsson hade sin egen barberare i Stockholm på 1940-talet. Salongen låg precis nära Stureplan och ingenjören gick dit varje morgon innan han började sitt arbete på Kungsgatan 28. Han hade sin privata låda i raksalongen med namnet ”Ingenjör Algot Bengtson” på en metallplatta.


Inne i lådan låg alla hans rakgrejor och även en manikyrlåda eftersom han då och då fick manikyr av någon av de flickor som arbetade där! Ja se, det var tider det, suckade Surpotta.

Han visste mycket väl anledningen till inbjudan. Baronessan ville ha en gratis värdering av en massa antikviteter hon hade på slottet. Surpotta suckade. Tänk att folk inte kunde förstå att det kostade pengar att göra en värdering.

En gång, mindes han, hade han blivit riktigt förbannad. En otrevlig tant hade kommit in med en hel väska full av smycken för värdering, och när han berättat priset för värderingen hade hon utbrustit ”Kostar det någonting?!”. Mycket lugnt och värdigt hade Surpotta bett henne sitta ner och därefter frågat ”Har damen gått till en läkare någon gång?” ”Det har väl inte herr Bengtsson något med att göra” replikerade hon. ”Men faktiskt var jag igår hos min läkare”. Hmm, sade Surpotta ”och gjorde han en diagnos på era besvär?” Damen nickade. ”Det är också en slags värdering och jag antog att ni betalade utan att klaga?” Priset man betalar är för studier, lång erfarenhet och kunskaper i ämnet vare sig det gäller att värdera smycken, hus, människor, hästar med mera”.

Damen hade blivit tyst en lång stund, men till slut sagt ”Det hade jag inte alls tänkt på. Jag är ledsen att jag uttryckte mig så klumpigt” Hela historien hade avlöpt mycket lyckligt. Smyckena hade värderats och sedan hade damen bjudit Surpotta till stans konditori och där hade de ätit hans älsklingsbullar med vanilj och länge suttit och druckit kaffe.

Nåja, nu skulle det inte bli så lätt att övertyga baronessan Dukingsberg. Först skulle han gå på middagen och sedan fick han se hur han skulle göra.

Den 15 maj infann sig Surpotta mycket punktligt till middagen. Han kände sig lite fånig i kostym och slips, men allt eftersom middagen fortgick, kopplade han av och upptäckte att det faktiskt var rätt trevligt. Han hade den stora äran att ha baronessan till bordet och de hade mycket att prata om.
Lite gruvade han sig för att hålla tacktalet, men han var rätt bra på att prata när det begav sig, så det skulle han nog klara galant.

Det bjöds på inkokt lax till huvudrätt och baronessan skakade iriterat på huvudet när hon såg den nya husan Elsa servera fisken på helt galet sätt. Tänk så svårt det var att få tag på bra tjänstefolk!
Jojo, tänkte Surpotta det är inte alla som kan kosta på sig att ha husor.




Nu lutade sig Elsa fram mot Löjtnant
Adelfalk och höll nästan på att tappa hela fatet med lax i knäet på honom. Löjtnanten hade väldigt besvär att ta för sig och Baronessan utbrast högt och ljudligt ” Om Elsa särar på benen, kommer löjtnanten bättre åt!” Det blev alldeles dödstyst kring bordet och Elsa och löjtnanten var bägge högröda i ansiktet. Till slut började Baronessan själv skratta och Surpotta exploderade av skratt och alla gästerna började lättat skratta. ”Tänk, så det kan bli” mumlade Baronessan, och Surpotta nickade instämmande.

Han klingade i kristallglaset och reste sig upp. Efter ett långt och inspirerat tal om antikviteter och vackra damer ville han uttrycka sin uppskattning för den goda maten. Baronessan hade förtroligt talat om att hon lyckats få fatt på en fransk kock från Grand Hotel i Stockholm och att hon var väldigt stolt över det. Så Surpotta tänkte runda av med ”Ett leve för kocken”. Nu föll det sig inte bättre än att han just fick lite hicka och svalde kraftigt och vad som kom ut under mustaschen var ”Ett leve för kuken”... Nu blev det verkligen tyst och till och med Baronessan visste inte vad hon skulle säga. Surpotta önskade att marken skulle öppna sig under honom och ville bara försvinna. Just då kom den franske kocken in med hög kockhatt och allting och sade på engelska med kraftig fransk brytning ”Good evening everybody, I am the cuuuuk”! Nu kunde ingenting i världen hindra att alla i sällskapet vrålade av skratt. Kocken förstod inte alls vad han sagt som var så roligt, men det är klart, svenskar är ett lite underligt folk.

Nöjd och mätt och glad vandrade Surpotta hem i natten. Det var en ljum natt och månen lyste upp hela landskapet. Livet var inte så pjåkigt i alla fall.Han fick faktiskt erkänna för sig själv att det hade varit en väldigt trevlig inbjudan.