Visar inlägg med etikett berättelse. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett berättelse. Visa alla inlägg

söndag 1 januari 2012

HAPPY NEW YEAR 2012!!! What will become of us??


I don’t know about you, but looking up into the sky on a clear night is enough to give me existential chills.

You’re not just looking up into a curtain of black. You’re looking into the eye of the universe. Stare for a while and you start to realize — on a deep, gut level — that the moon is a giant rock circling us in space. The sun is a violent, fusion-fueled ball of plasma and gas millions of miles away that destroyed the atmospheres of all of the inner planets (including Mars, which is farther away from it than we are) and would do the same to ours if we weren’t lucky enough to have a magnetic field that diverts the solar wind.


The cute little pinpricks of light you see out there are other giant, explosive, incredibly pissed-off balls of gas floating in an infinite void, most of which are far more impressive than our puny sun. And that smear of milky white through the sky? That’s the center of our own galaxy — a gigantic pinwheel circling a supermassive black hole like floating detritus around the vortex of a flushing toilet.



There’s a lot of crazy shit going on out there.

And in fact, the Earth could bite the dust at any time.

Comets. Asteroids. Apparently, there’s even a star nearby that may eventually go all black hole on us. When it does, it’ll shoot a jet of X-Men style radiation out of its poles, perpendicular to its accretion disc, directly at us. (The good news is that we’d never see it coming. We’d just suddenly be reduced to our constituent atoms.)

Even avoiding all of that, though, just buys us time. The Earth is not permanent. The sun is not permanent. The oldest stars alive today are not permanent. It will all end.

And in the middle of this story (because we’re the ones telling it), is us.

Here on our little blue planet. Here at this exact, tiny, special blink in time. Here, but only “here” in the way a beetle might be “there” on the sidewalk of Times Square during rush hour. Sure, the beetle can survive, but only for as long as it’s not in the wrong place at the wrong time.



Nobody’s out to get that beetle… but nobody’s watching where they’re stepping, either.



The city was there long before the beetle, and it’ll be there long after the beetle’s inevitable demise.

The city, always neutral, honestly doesn’t care one way or the other whether the beetle lives, dies, suffers, or thrives.

And you were worried that trying something new might make you look dumb or that your business might not make any money.


What  is wrong with you?

The universe doesn’t care about you.

It can’t. It’s too big, with too much going on.

Maybe there’s a grand conductor, and maybe there’s not. I do happen to believe in God, or the Spirit of Life, or the Force for all I know, but regardless of belief or disbelief, one thing I know for certain is that no matter WHAT or WHO is out there, he or it doesn’t “care” if you define “care” in terms of life and death. Nobody is special. Nobody gets a pass.


Everything dies. Everything. You were born with a terminal disease, just like everything else that has ever existed. You, your lamp, the sun, and the Bee Gees all have that in common.


This, like the universe’s apathy, is neither good nor bad. It is simply a fact.


But this fact — the immutable, inevitable, impossibly obvious fact we will die as surely as we were born — is something we all deny for most of our lives. You’d think we’re never going to die, the way we cower and second-guess and fret over each little action. We act like what we do today will forever alter the flow of creation, of time, of space. Every move is vital. Each little event could upset the delicate balance. Everything is of paramount importance.


We can’t do things differently, because the system, however imperfect, works and is extremely delicate. We might upset it by thinking outside the box.

We have to weigh every decision, because a butterfly flapping its wings in Nova Scotia could cause a hurricane in Guam. Or, as Homer Simpson taught us, if you kill a mosquito in dinosaur times, Ned Flanders might become the unquestioned lord and master of the universe.


We can’t do something that might make us look ridiculous, because first impressions last forever.

We can’t try and fail, because then we’ll be ruined forever.

Think a scar (or a tattoo, for that matter) is permanent? It’s not. Your body was literally formed from stardust and will eventually return there.


Tattoo

The duration of a scar doesn’t even register on the big time line. In fact, I heard that God watches jewelry commercials and LOL’s when they say that diamonds are forever. It’s all a big joke up there. There’s a drinking game in Heaven, where angels do a shot every time humans invest “for the long term.”



What are you so terribly worried about?

You are here now. Eventually, you will be gone. You have but a nanosecond on the universal clock to do whatever it is you’re going to do. When that time is gone, it’s gone. Forever.

That means that although what you do doesn’t matter to the universe, it should matter one big deal to YOU.

In fact, it should matter to you more than it currently does. If you knew how small you are and how short a time you have to do what you can, you wouldn’t waste time watching five hours of TV a day. You wouldn’t waste time doing a job you hate. You wouldn’t waste the little time you have dealing with stupid people, feeling sorry for yourself, or being timid about the things you’d really like to do.

When I was 35 it dawned on me that it was not at all long before I’d be forty. And forty is REALLY OLD in the mind of a GIRL with the mentality and sense of humor of a teenager. I mean,  you can make an argument for 30 being young despite the fact that the MTV crowd says different, but forty-something is what your grandmother was.

When I had this epiphany, a succession of uncomfortable and incredibly obvious realizations followed.

If I could turn 40, I could turn 50.

If I could turn 50, I could turn 60, 70, 80,90.



Once, I was a kid and everyone else was old. The tables will turn. NOW I AM the lady that kids look at and see as old. Me. ME!! ONLY IN MY 70th!! Me, who was once out cruising on Friday nights, staying up until dawn. Me, who thought I was indestructible, who thought I was forever. Turns out I was wrong. Turns out I was just one in 6.8 billion, and very much subject to the same laws of time and space as everyone else.

One day, if I’m very lucky, I’ll be a shriveled 100-year old lady with a cane. An old lady with a kid’s mind, wondering how on earth this could have happened.


Think about this. Now. I have!! HAPPY NEW YEAR 2012!!!


måndag 26 december 2011

We met Jesus in the beach of Torredembarra today!

We were walking in the sunshine enjoying the beach and the music of the wawes. Then all of a sudden Patrik stopped...."Look" he said "Jesus has passed on the sand". I looked down and saw a crown of thorns laying there. Patrik took it up and put on his head. "I am Jesus" he smiled.

 I asked why he said so and he answered "Jesus is in everybody. You and me. You only have to find the spirit!" Then he lay down the crown on the beach, streched out his arms and made his shadow into a cross with his head where the crown was laying.



 "Wait!!!" I exclaimed. "I must take a photo with my mobile, oterwise nobody will belive this".
I have got a PROPHET in my family..................

onsdag 8 juni 2011

Amazing market....

This is the most amazing market I have ever seen!! Hafter having seen this video there are ather funny ones coming up too,so go on clicing!

Clic here: market

tisdag 28 december 2010

Jag har numera inga sparade pengar…


Hej!

Ett stort tack till alla som skickat mig cirkulerande emails under året...

Jag måste sända ett speciellt tack till den som skickade mailet angående urin i klistret på kuverten, ber nu alltid någon annan slicka mina brev.

Jag har numera inga sparade pengar eftersom jag gav allt till en sjuk flicka (Penny Brown) som var nära att dö på ett sjukhus för
1 387 258:e gången.

Inte har det kommit några pengar från Nigera banken som ville dela 7 miljoner dollar med mig för att jag låtsades att vara en bortkommen släkting till en kund som dött.

Jag behöver inte längre oroa mig för min själ eftersom jag har 363 214 änglar som ser efter mig och ett helgon som garanterat mig lycka.

Jag har också under året lärt mig att mina böner bara får svar om jag sänder mailet vidare till 7 av mina vänner inom 5 minuter

Jag dricker inte Coca Cola längre eftersom jag kan rengöra toaletten med det.


Jag kan inte längre gå till ett varuhus eftersom någon kan droga mig med parfymprover och sedan råna mig.

Jag kan inte längre svara i telefonen eftersom någon kan be mig slå ett nummer som gör att jag få en telefonräkning för samtal från Jamaica, Uganda, Singapore eller Uzbekistan ..

Ett speciellt Tack till dig som skickade mailet om den afrikanska spindeln, nu kan jag inte använda någon annan toalett förutom min egen, eftersom spindeln kan sitta under toalettringen och biter den mig i rumpan dör jag direkt.

OCH du tack för dina goda råd...

Jag kan inte ens plocka upp en 20:a som jag tappar på parkeringsplatsen, eftersom att det antagligen finns en sexförbrytare i buskarna som väntar på att jag ska böja mig framåt...

Å du...

OM du inte sänder detta till minst 144 000 personer inom de närmsta 70 minuterna kommer en skata med smittsam diarré landa på ditt huvud och du blir aldrig frisk igen...
Jag vet att det låter otroligt men det har faktiskt hänt en grannes, före detta grannes, ex flickväns mammas andra mans kusins frisör.

By the way... en sydamerikansk forskare har efter långa studier har upptäckt att människor med låg IQ som har oregelbundet sex alltid läser mail/bloggar med handen på musen...

Å du försök inte att skylla ifrån dig... det är för sent...

hälsar Maina

söndag 30 maj 2010

En inbjudan till Surpotta Bengtsson.


En inbjudan

Attans också, Surpotta Bengtsson skar sig på brevkniven gjord i sterling silver av Georg Jensen

Han hade blivit för ivrig när han såg det imponerande kuvertet med Lennart Bengtsson i sirliga bokstäver. Såg ut som en inbjudan... Till slut fick han upp det och nästan slet ut det avlånga kortet. Oj, han visslade lite tyst under den stora yviga grå mustaschen. En middagsinbjudan till baronessan Dukingsberg med alla finesser till och med ”Om svar anhålles”. Han satte omständigt på sig sina guldbågade läsglasögon.




Dem han köpt på Stadsaution i Stockholm för länge sedan. De passade honom precis och han såg alldeles utmärkt med dem.

Få se nu vad det stod:


Härmed inbjuds högtidligen
Herr Lennart Bengtsson
till middag
fredagen den 28 maj 2010 klockan 19.30
till Baronessan Alice Dukingsberg

Dukingsbergs Slott
Laholm

O.s.v. anhålles Klädsel: Kavaj
senast 15 maj
tel 123456




Han läste ända ner på det finna kortet och kände sig helt villrådig. Han visste inte om han skulle bli glad eller bekymrad. Skulle han gå? Det är klart, utbrast han själv. Om inte annat skulle han ju spara in en middag, och det skulle säkert bli både god mat och gott vin. Men vad skulle han ta på sig. Han tittade längst ner på kortet. Där stod det, Klädsel: Kavaj. Då så, då kunde han ta den gamla som hängde i garderoben. Saken var klar. Han gick för att skriva ett tackkort.

Han kunde inte komma ihåg när han var bjortbjuden senast.


Frisören! Han måste gå och klippa sig också! Ännu en oväntad utgift. Barberaren gick han till endast 3 gånger om året. Surpotta envisades med att kalla honom Barberare, och frisören Kalle Klippare nickade roat varje gång han blev tilltalad av Surpotta.





Men det var minnen från långt bak i tiden som gjorde att det blev så. Surpottas fader, ingenjör Algot Bengtsson hade sin egen barberare i Stockholm på 1940-talet. Salongen låg precis nära Stureplan och ingenjören gick dit varje morgon innan han började sitt arbete på Kungsgatan 28. Han hade sin privata låda i raksalongen med namnet ”Ingenjör Algot Bengtson” på en metallplatta.


Inne i lådan låg alla hans rakgrejor och även en manikyrlåda eftersom han då och då fick manikyr av någon av de flickor som arbetade där! Ja se, det var tider det, suckade Surpotta.

Han visste mycket väl anledningen till inbjudan. Baronessan ville ha en gratis värdering av en massa antikviteter hon hade på slottet. Surpotta suckade. Tänk att folk inte kunde förstå att det kostade pengar att göra en värdering.

En gång, mindes han, hade han blivit riktigt förbannad. En otrevlig tant hade kommit in med en hel väska full av smycken för värdering, och när han berättat priset för värderingen hade hon utbrustit ”Kostar det någonting?!”. Mycket lugnt och värdigt hade Surpotta bett henne sitta ner och därefter frågat ”Har damen gått till en läkare någon gång?” ”Det har väl inte herr Bengtsson något med att göra” replikerade hon. ”Men faktiskt var jag igår hos min läkare”. Hmm, sade Surpotta ”och gjorde han en diagnos på era besvär?” Damen nickade. ”Det är också en slags värdering och jag antog att ni betalade utan att klaga?” Priset man betalar är för studier, lång erfarenhet och kunskaper i ämnet vare sig det gäller att värdera smycken, hus, människor, hästar med mera”.

Damen hade blivit tyst en lång stund, men till slut sagt ”Det hade jag inte alls tänkt på. Jag är ledsen att jag uttryckte mig så klumpigt” Hela historien hade avlöpt mycket lyckligt. Smyckena hade värderats och sedan hade damen bjudit Surpotta till stans konditori och där hade de ätit hans älsklingsbullar med vanilj och länge suttit och druckit kaffe.

Nåja, nu skulle det inte bli så lätt att övertyga baronessan Dukingsberg. Först skulle han gå på middagen och sedan fick han se hur han skulle göra.

Den 15 maj infann sig Surpotta mycket punktligt till middagen. Han kände sig lite fånig i kostym och slips, men allt eftersom middagen fortgick, kopplade han av och upptäckte att det faktiskt var rätt trevligt. Han hade den stora äran att ha baronessan till bordet och de hade mycket att prata om.
Lite gruvade han sig för att hålla tacktalet, men han var rätt bra på att prata när det begav sig, så det skulle han nog klara galant.

Det bjöds på inkokt lax till huvudrätt och baronessan skakade iriterat på huvudet när hon såg den nya husan Elsa servera fisken på helt galet sätt. Tänk så svårt det var att få tag på bra tjänstefolk!
Jojo, tänkte Surpotta det är inte alla som kan kosta på sig att ha husor.




Nu lutade sig Elsa fram mot Löjtnant
Adelfalk och höll nästan på att tappa hela fatet med lax i knäet på honom. Löjtnanten hade väldigt besvär att ta för sig och Baronessan utbrast högt och ljudligt ” Om Elsa särar på benen, kommer löjtnanten bättre åt!” Det blev alldeles dödstyst kring bordet och Elsa och löjtnanten var bägge högröda i ansiktet. Till slut började Baronessan själv skratta och Surpotta exploderade av skratt och alla gästerna började lättat skratta. ”Tänk, så det kan bli” mumlade Baronessan, och Surpotta nickade instämmande.

Han klingade i kristallglaset och reste sig upp. Efter ett långt och inspirerat tal om antikviteter och vackra damer ville han uttrycka sin uppskattning för den goda maten. Baronessan hade förtroligt talat om att hon lyckats få fatt på en fransk kock från Grand Hotel i Stockholm och att hon var väldigt stolt över det. Så Surpotta tänkte runda av med ”Ett leve för kocken”. Nu föll det sig inte bättre än att han just fick lite hicka och svalde kraftigt och vad som kom ut under mustaschen var ”Ett leve för kuken”... Nu blev det verkligen tyst och till och med Baronessan visste inte vad hon skulle säga. Surpotta önskade att marken skulle öppna sig under honom och ville bara försvinna. Just då kom den franske kocken in med hög kockhatt och allting och sade på engelska med kraftig fransk brytning ”Good evening everybody, I am the cuuuuk”! Nu kunde ingenting i världen hindra att alla i sällskapet vrålade av skratt. Kocken förstod inte alls vad han sagt som var så roligt, men det är klart, svenskar är ett lite underligt folk.

Nöjd och mätt och glad vandrade Surpotta hem i natten. Det var en ljum natt och månen lyste upp hela landskapet. Livet var inte så pjåkigt i alla fall.Han fick faktiskt erkänna för sig själv att det hade varit en väldigt trevlig inbjudan.

tisdag 25 maj 2010

Surpotta Bengtsson och linjalen


Linjalen

Han hade gjort det igen!! Surpotta Bengtsson var riktigt förbannad. En strykbräda!! Hur kunde han vara så klantig? När han lämnat uppdrag på auktionshuset hade han tagit fel på rad på listan med auktionsnummer. Ett par fina kopparbunkar trodde han att han lämnat bud på för 150 kronor. Och så glad han blivit när han trodde att han fått dem för 50 kronor!! Istället visade det sig att han fått en jädrans strykbräda för ”fyndpriset”. Surpotta frustade av ilska. Vad skulle han med en strykbräda till? Han hade en aldeles utmärkt en från 1945. Lite vinglig kanske, men den dög för det lilla han strök.
Surpotta klädde sig bara i jeans och t-shirt och en tröja. Visserligen var han mycket noga med att de skulle vara rena och fina och han strök allt med mycket möda. Men det var länge sedan han hade haft skjorta och slips.

Få se nu... det var nog fem år sedan som han klätt upp sig. Eller klätt ut sig, muttrade han. Det var hans moster som kommit och hälsat på och sagt att en antikhandlare kan verkligen inte vara klädd i jeans och tröja! Kostym, fin skjorta och slips skulle det vara. Efter mycket argumenterande fick han till slut ge med sig. Moster var inte att leka med när hon var på det humöret.





Fastän inte fick han fler kunder för det, och inte behövde han det heller. Han var helt nöjd med sin affär och kundkrets. Fastän en rolig sak hände ju förstås. Grevinnan Ögonböj kom för att handla sitt årliga smycke till systern Elsa Trogen. Så fort hon kom in i affären utbrast hon ”Nej men herr Bengtsson. Skall ni gå på begravning?” Efter det hade han hängt in kostymen i garderoben och där fick den hänga hur mycket än moster bönade och bad!

Men nu var det frågan om hur han skulle göra för att inte begå samma misstag igen när han lämnade bud på auktionsvaror. Det här var inte första gången det hänt. Före jul hade han köpt en hiskeligt ful vas, (i hans ögon i alla fall) då han trott att han lämnat bud på en grötskål i tenn. Fastän han hade haft tur och sålt vasen till en kille som tyckte att den var ”ascool”. Vad nu det betydde? I vilket fall som helst så betalade han mer än tre gånger vad Surpotta givit för den.



Så hela historien avlöpte väl. Men nu ville han inte göra några fler tabbar. Hmm, han tänkte igenom vad han gjort för fel. Han hade tagit fel på rad. Synen började bli rätt dålig, speciellt på det ena ögat. Då kom han på det! Han skulle använda sig av en linjal förstås.

Sagt och gjort, var fasiken hade han en linjal. Surpotta letade och letade, men fann inte tillstymmelse till linjal. Konstigt, mumlade han, den borde ju ligga i skrivbordslådan. Till slut fick han bita i det sura äpplet och inse att det bara var att öppna portomonän och gå till pappersaffären på hörnet och köpa en ny linjal.

Fröken Olsson blev riktigt glad att se honom. ”Åh, herr Bengtsson” kvittrade hon. ”Det var inte igår jag fick ett sådant fint besök”! ”Jodå” sade Surpotta, ”Jag var faktiskt här för två år sedan på våren”. Men nu tyckte han att det var slutpratat och drog till lite ilsket ”En linjal behöver jag”! Fröken Olsson såg lite ledset förnärmad ut och skyndade sig att dra ut en låda i disken och där låg ett dussin olika linjaler. ”Är det någon herr Bengtsson tycker om?” frågade hon lite tyst. ”HUR SA? Ni pratar ju så tyst att man inte hör ett dugg”! Surpotta gjorde verkligen skäl för namnet idag tänkte fröken Olsson.

Den första linjalen han tittade på, var en linjal med inbyggd kalkulator. Praktisk, tänkte Surpotta, men när han fick se priset på 98 kronor, fick han nästan hicka.


Efter mycket om och men bestämde han sig äntligen för en sober linjal i svart med stora vita siffror som var lätta att se. Han betalade det enorma priset av 30 kronor och stegade myndigt ut på gatan med en nick till den avsnoppade fröken Olsson.

Tänk att man kunde bli så glad för en linjal! Han kände sig riktigt nöjd och tänkte att nu skulle det inte bli några fler fel på autionslistorna inte. Solen sken och han kunde känna vår i luften. Visst skulle det smaka gott med lite kaffe och en vaniljbulle. Han ställde stegen mot konditori Cecilia. Just då passerade han tidningskiosken och läste på löpsedeln:

"Inbrottstjuvar stal prinsesstårtan
LAHOLM. Under natten har konditori Cecilia haft inbrott. Tjuvarna plockade med sig en espressomaskin och en prinsesstårta.När personalen kom till konditori Cecilia på måndagsmorgonen upptäcktes inbrottet. Kaffemaskinen, en prinsesstårta samt läsk hade tjuven eller tjuvarna tagit med sig genom att slå in ett skyltfönster."


Det är ju inte klokt vad som händer nuförtiden! Att bli så desperat för en kaffe och tårtbit! Han skakade ledsamt på huvudet. Våldet hade nått hans lilla stad. Dessutom var konditoriet stängt några timmar idag och det blev inga vaniljbullar! Nåja, han fick gå hem och titta i frysen, vanligtvis fanns det någon torr kanelbulle eller muffins där, och så skulle han ju pröva sin nya linjal!


onsdag 12 maj 2010

Ekonomiskt lättsinne.



Postsparbanken stod det på boken. Boken han hade fått av
sin moster i Västervik. Surpotta Bengtsson eller Lennart,
som han var döpt till,öppnade boken kärleksfullt. Fina
frimärken med bl.a. valörerna 5 kronor,10 kronor och till
och med 100 kronor var inklistrade och stämplade i
långa rader. Få se nu hur mycket han sparat. 795 kronor!
Som han inte rört sedan 1945.


Men nu skulle det bli av. Han tänkte köpa en radiogrammofon
så han kunde spela sina gamla 78:or. Skivorna hittade han
när han en dag skulle städa på vinden. Härliga skivor med
Tango Jalousie, Amapola och Kejsarvalsen. Äntligen skulle
han kunna sitta och njuta.

Beslutsamt stegade han iväg till banken i Laholm. Posten
var ju nedlagd, så det fick bli banken. ”Vilka påhitt”
fnyste han när han skjöt upp dörren till Sparbanken. Nu
skulle han vara riktigt lättsinnig och spendera alla sina
besparingar på den boken. Surpotta Bengtsson kände sig
väldigt upplivad.

Kassörskan kände väl till den lille mannen som steg in.
Han hade ett avsevärt kapital på banken och var en mycket
exentrisk antikhandlare.”Vad kan jag hjälpa herr Bengtsson
med” frågade hon vänligt. Surpotta Bengtsson slängde upp
bankboken på disken och sade med myndig stämma ”Ta ut
rubbet”! Det blev alldeles tyst och han trodde att
kassörskan tyckte att han var för lättsinnig att ta ut
en sådan stor summa. ”Jo, jag behöver köpa en radiogrammofon.
En bra en!” förklarade han lite trevande.
Nu var det ju inte summan det var fel på utan sparboken från
1945. Kassörskan såg olycklig ut. ”Ett ögonblick så skall jag
kalla på bankdirektören” mumlade hon. ”Ja, ja, det kan man
ju förstå. Det är väl inte ofta någon tar ut så mycket pengar”
suckad Surpotta.

Efter en lång stund kom bankdirektören ut med bekymrad min.
”Jaha, herr Bengtsson. Den här boken gäller inte längre.”
” VAAA?” nästan skrek Surpotta. ”GÄLLER INTE LÄNGRE??”
Han kände sig svimfärdig. Så så sade bankdirektören,
”Vi skall försöka ordna det här på något sätt, och jag
föreslår att herr Bengtsson tar ut 795 kronor från ert
sparkapital, som ju ligger på 3.550.352 kronor så länge,
så kontaktar vi er när vi vet hur vi skall gå till väga.”

Surpotta Bengtsson försökte lugna ner sig och andades djupt.
Nåja, nu hade han ju bestämt sig för att storhandla och en
gång i livet kunde han ju kosta på sig att vara lättsinnig.
Han böjde på huvudet och sade ”Kör i vind, hit med kosingarna”
men sedan ångrade han sig och sade lite artigare ”Det vore
väldigt bra tack”.


Kassörskan räknade upp 7 hundralappar, 1 femtiolapp, 4 tior
och en 5-krona på disken och Surpotta fick skriva på ett
uttagskvitto och stegade ut i den vackra vårsolen.
Nu skulle det bli handla av!

Summa sidvisningar