Ekonomiskt lättsinne.

Postsparbanken stod det på boken. Boken han hade fått av
sin moster i Västervik. Surpotta Bengtsson eller Lennart,
som han var döpt till,öppnade boken kärleksfullt. Fina
frimärken med bl.a. valörerna 5 kronor,10 kronor och till
och med 100 kronor var inklistrade och stämplade i
långa rader. Få se nu hur mycket han sparat. 795 kronor!
Som han inte rört sedan 1945.


Men nu skulle det bli av. Han tänkte köpa en radiogrammofon
så han kunde spela sina gamla 78:or. Skivorna hittade han
när han en dag skulle städa på vinden. Härliga skivor med
Tango Jalousie, Amapola och Kejsarvalsen. Äntligen skulle
han kunna sitta och njuta.

Beslutsamt stegade han iväg till banken i Laholm. Posten
var ju nedlagd, så det fick bli banken. ”Vilka påhitt”
fnyste han när han skjöt upp dörren till Sparbanken. Nu
skulle han vara riktigt lättsinnig och spendera alla sina
besparingar på den boken. Surpotta Bengtsson kände sig
väldigt upplivad.

Kassörskan kände väl till den lille mannen som steg in.
Han hade ett avsevärt kapital på banken och var en mycket
exentrisk antikhandlare.”Vad kan jag hjälpa herr Bengtsson
med” frågade hon vänligt. Surpotta Bengtsson slängde upp
bankboken på disken och sade med myndig stämma ”Ta ut
rubbet”! Det blev alldeles tyst och han trodde att
kassörskan tyckte att han var för lättsinnig att ta ut
en sådan stor summa. ”Jo, jag behöver köpa en radiogrammofon.
En bra en!” förklarade han lite trevande.
Nu var det ju inte summan det var fel på utan sparboken från
1945. Kassörskan såg olycklig ut. ”Ett ögonblick så skall jag
kalla på bankdirektören” mumlade hon. ”Ja, ja, det kan man
ju förstå. Det är väl inte ofta någon tar ut så mycket pengar”
suckad Surpotta.

Efter en lång stund kom bankdirektören ut med bekymrad min.
”Jaha, herr Bengtsson. Den här boken gäller inte längre.”
” VAAA?” nästan skrek Surpotta. ”GÄLLER INTE LÄNGRE??”
Han kände sig svimfärdig. Så så sade bankdirektören,
”Vi skall försöka ordna det här på något sätt, och jag
föreslår att herr Bengtsson tar ut 795 kronor från ert
sparkapital, som ju ligger på 3.550.352 kronor så länge,
så kontaktar vi er när vi vet hur vi skall gå till väga.”

Surpotta Bengtsson försökte lugna ner sig och andades djupt.
Nåja, nu hade han ju bestämt sig för att storhandla och en
gång i livet kunde han ju kosta på sig att vara lättsinnig.
Han böjde på huvudet och sade ”Kör i vind, hit med kosingarna”
men sedan ångrade han sig och sade lite artigare ”Det vore
väldigt bra tack”.


Kassörskan räknade upp 7 hundralappar, 1 femtiolapp, 4 tior
och en 5-krona på disken och Surpotta fick skriva på ett
uttagskvitto och stegade ut i den vackra vårsolen.
Nu skulle det bli handla av!