Ett rekord med Surpotta Bengtsson.

Ett rekord.

Surpotta Bengtsson var rädd. Riktigt rädd! Vad i hela friden hade han
gett sig in i? Allt började när han besökte färghandeln för att köpa lite sandpapper. Han hade bestämt sig för att slipa balkongbordet. Just som
han stod där framför Lisa som inte precis var hjälpsam, och försökte
förklara vad han vill ha, kände han en hand på sin axel.

- Men tjäna Bengtsson! Det var inte igår!
Han vände sig om och tittade in i ett vilt främmande ansikte. Rödbrusig med en liten
mustasch, stor näsa och bred mun med utstående tänder. Bengtsson ryggade tillbaka
lite grann och sade en aning avmätt
- Jag tror att ni tar fel min herre. Vi känner inte varandra!
- Nejmen, nu får du väl ta på dig brillorna. Det är ju jag, Göte Roberti, din kompis från
lumpen.
Långsamt började det gå upp för honom vem det var. Mycket riktigt den där otrevliga
typen som alltid skulle tävla med honom i allting. Göte Roberti hade han gömt längst
inne i glömskans minnesgarderob och aldrig tänkt ta ut därifrån. Men nu stod han där
alldeles livs levande och skrattade honom rakt i ansiktet.
- Jag har hört att du gett dig in i antikbranschen. Det var inte illa. Fastän det kan väl inte vara mycket pengar i det heller? Du skulle kontaktat mig, så hade jag kirrat något i byggbranschen som jag själv arbetar i. DET är pengar det!! Ser du den där Mercan som står där ute, den är min. Jag bor i Stockholm och har en urflott villa i Djursholm och lantställe på Torö som är mera likt ett slott. Det du Bengtsson!
Lisa tittade alldeles storögt på den nya kunden. Hon log ljuvt mot honom och anade
bättre affärer än att sälja sandpapper till Surpotta Bengtsson. Men den fina herren tog tag i Bengtsson och drog ut honom ur affären utan så mycket som ett ord. Lisa fnyste och vände sig till målarmästar Lindström som just kommit in.

-Kom Bengtsson, jag bjuder på något att dricka. Vi sticker till Stadshotellet.

Bengtsson skruvade på sig. Hur skulle han ta sig ur det här?
-Nja, jag har lite mycket att göra. Det får nog bli en annan dag!
-Aldrig i livet. Nu kommer du med. Jag har något viktigt att föreslå dig.

Göte hoppade in i Mercan och vinkade till Bengtsson. Med en suck steg han in i bilen och de försvann med en rivstart.
-Nu är du allt nyfiken, sade Göte med ett flin. -Jag skall berätta allt när vi sitter ner i
lugn och ro.

När de satt sig ner vid bordet i restaurangen, viftade Göte till sig servitrisen och sade



- En flaska champagne och några goda sandwich, och se till att champagnen är kall!
Surpotta kände servitrisen mycket väl. Fröken Margareta Petersson, dotter till skolrektorn.
En ledsen flicka med många sorger och bekymmer bakom sig. Nu hade hon hamnat här
på stadshotellet och försörjde sig och en liten son. Han log lite mot henne och förklarade
-Vi var lumparkompisar och har inte träffats på länge, så därför tänker vi fira!
Margareta Petersson såg ut som om hon inte brydde sig särskilt om det och försvann in
i köket. Svängdörrarna gnisslade och slukade henne. Nu satt de helt ensamma i restaurangen och Göte öppnade sin attachéportfölj och tog ut en laptop som han fällde ut mitt framför Bengtsson.
-Nu skall du höra på Bengtsson, eller kanske jag skall säga Lennart?
Kommer du ihåg när vi tävlade i simning i lumpen?
Jodå, det skulle Surpotta aldrig glömma. Det var hemskt. Det värsta var att han var så rädd för vatten och Göte alltid skulle bråka och hålla honom under ytan. Men Lennart
var envis och han fick hjälp av en av officerarna att träna. Efter månader av sträcksimning i bassängen var han riktigt bra och det bästa var att Göte inte hade en aning om hans framgång. Det hade ställt upp i en tävling. 1000 m bröstsim. Vilken Lennart hade vunnit till Götes stora förargelse. Han hade fått prispokal och det hade stått om honom i lokaltidningen. Den pokalen stod nu i Surpottas vardagsrum ovanför den öppna spisen. Alltid nyputsad och hans stora stolthet.



- Jag har ett förslag, trumpetade Göte så att Fröken Larsson nästan tappade brickan med champagneglas som hon just kom in med. -Se här jag har skrivit ner allting.
- Vi gör om simtävlingen. Den här gången tar vi 2000 m! Om du vinner Lennart så ger jag dig en biljett till Paris med uppehåll på lyxhotell i en vecka för två personer. Om jag vinner så får jag tillbaka prispokalen som du vann! Som alla vet så var det ju egentligen jag som vann den. Det blev något strul med tidräkningen!

Surpotta blev alldeles stum. Hur dum får man vara? Han hade vunnit över Göte med flera bröstlängder och tänkte verkligen inte bli av med den vackra pokalen. Men sedan slog honom tanken: Men om jag vinner? En resa till Paris hade han alltid drömt om. Att se alla konstverk och den vackra staden. Han var mycket kunnig i allt vad fransk konst och franska antikviteter och stilar heter. Dessutom för två personer. Han kunde ta med sig fröken Margareta Petersson. Om hon ville alltså! Han hade länge gått och funderat på en ursäkt för att bjuda ut henne. Nog för att han var sjuttio år fyllda, men han var i mycket gott skick och bra kondition. Surpotta log lite finurligt när han tänkte på att Göte inte hade en aning om att han sprang en runda varje morgon och gick och simmade i badhuset. Tänk om han skulle slå till?

-Hmm, ja det kanske skulle kunna gå för sig. Var har du tänkt att vi skall simma?

- Ja här i Laholm, svarade Göte. Tvärs över sjön från Kraftstation till Gamla Flodfåran. Tror du att du orkar det?

- Ja visst, skall vi säga på söndag den 25 juli klockan 10.00? Surpotta tittade frågande på Göte.
-Perfekt, då träffas vi där. Jag skall informera lokalpressen!


Nu stod de där iförda badbyxor. Lennart hade fått gå och köpa nya på Åhléns med palmer på. De var faktiskt rätt snygga tyckte han. Men nu var han rädd. Varför hade han gett sig in i detta?
I förrgår hade han ringt till sin vän ”Hemlige Granskog” på UD i Stockholm, och bett honom komma för att se att allt gick rätt till. Han anlände igår i sin bil med tonade rutor och CD på nummerplåten.

-Säg inte att du ställt till det för dig igen? utbrast han när han klev ur den flotta BMW:n.
Surpotta fick berätta alltihop och nu stod Granskog här med tidtagarur och block och penna i högsta hugg.


Många människor hade samlats. Det stod en stor artikel om dem i Laholms-posten och det var en välkänd figur som skulle ställa upp. Aldrig, aldrig någonsin hade man tänkt att den skygge Surpotta Bengtsson skulle göra något liknande.

Gymnastikläraren i skolan hade lovat vara ”Starter” och såg väldigt stilig ut där han stod brunbränd i korta shorts, T-shirt som visade alla hans muskler och en visselpipa hängande om halsen.

- Klara? frågade han.
Bengtsson och Roberti nickade sammanbitna.

-3, 2, 1. GÅÅÅ! skrek han och visslade så att alla änder i sjön lyfte samtidigt och flög över de många åskådarna.

Surpotta Bengtsson simmade för allt han kunde. Huvudet guppade upp och ner och han frustade som en ångpanna. Och snabbt gick det. Göte blev efter på en gång.
Han tänkte inte alls, bara på att andas och röra armarna så långt som möjligt. Plötsligt kände han en skärande smärta i sidan. Vad var det nu? Han stannade upp och såg att han endast hade ca 50 m kvar till mål. Surpotta blev gråtfördig. Skulle han forlora allt? Han bet ihop käkarna och simmade på. Ont gjorde det men han skulle fram! Göte hade väl för länge sedan kommit i mål. Hur kunde han gått med på något så dumt? Till slut kände han bryggan och var framme. När han lyfte på huvudet hörde han en massa hurrande folk.- GRATTIS SURPOTTA DU HAR VUNNIT!

Nu fick han höra att Göte givit upp efter endast 100 m och fått kramp i ett ben.
Långsamt gick det upp för honom - Jag har vunnit! Jag har satt rekord! Jag kan åka till Paris! Jag kan fråga fröken Margareta Petersson om hon vill följa med!

Vilken dag, vilken fest! Och visst ville fröken Margareta Petersson åka till Paris. Hon rodnade så vackert och sade - Oh ja tack, det vill jag gärna!

Surpotta Bengtsson satt på sängkanten och tänkte tillbaka på dagen. Kanske en av de lyckligaste dagarna i hans liv! Rekord i simning! Och de bästa av allt: gubben hänger fortfarande med, full av liv och med en hägrande romans framför sig. Höst i Paris!