Slaget vid Lützen den 6 november 1632 var ett av de mest avgörande slagen under det Trettioåriga kriget. Sveriges kung Gustav II Adolf stupade på slagfältet, den svenska positionen försvagades med kungens död och en ny fas av kriget inleddes.
Den svenska hären hade slagit läger i Naumburg nära Lützen. Deras motståndare Albrecht von Wallenstein - med lierade styrkor väntade ett anfall på Leipzig i två veckor, men blåste av, eftersom han trodde att svenska armén slagit vinterläger.
Kung Gustav II Adolf
Den 5 november överraskade den svenska armén med trumpetstötar, men dimman var för tät och det dröjde ända till elvatiden nästa dag innan anfallet inleddes. Wallenstens styrkor var redan i slagordning medan svenskarna var tvungna att ställa upp sig. Motståndarnas artilleri kunde orsaka stora förluster hos svenskarna utan att det svenska artilleriet kunde skjuta effektivt tillbaka.
Den svenska armén formerades omkring klockan 9 på morgonen. Hären bestod av två linjer fördelade på en center och två flyglar. På den högra flygeln leddes första linjen av konungen själv. Den svenska anfallsplanen gick ut på en kniptångsmanöver vilket fördröjde slaget eftersom de måste omformera sig. Vid 11-tiden öppnade artilleriet på båda sidor eld och den svenska hären påbörjade strax därefter sin framryckning. Gustav II Adolf valde en väg in mot Wallensteins center, lyckades ta sig förbi de kritiska dikena och fortsätta anfallet. Omkring klockan 12 fick de kejserliga undsättning då de första fyra av Pappenheims infanteriregementen och 2300 ryttare anlände till slagfältet, men Pappenheim sårades själv i ett tidigt skede och hans undsättningsförsök hann därför inte få någon direkt positiv effekt. Största delen av hans trupper tog till flykten när de insåg att han var svårt sårad. Reträtten övergick i panikartad flykt, vilket förvärrade läget för Wallenstein, då den svenska högerflygeln i en förnyad attack från sidan rände rakt in i Pappenheims flyende skaror. "Kniptången" mot Wallensteins center blev klar. Det var i detta läge som Gustav II Adolf snabbt förflyttade sig från högerflygeln mot centern och stupade precis när han nått fram till den.
Albrecht von Wallenstein Det svenska anfallet kunde dock fortsätta enligt kniptångsplanen. Någon motattack var inte längre möjlig för de kejserliga som i stället fick börja överväga en eventuell reträtt som alternativ till kapitulation. Men senare på eftermiddagen böljade slaget fram och tillbaka. Omkring klockan 18 beordrade Wallenstein en omedelbar reträtt till Leipzig. Slaget vid Lützen var över.
Kung Gustav II Adolfs agerande under de fältslag han deltog i kännetecknas av snabba taktiska beslut, vilka ofta innebar stora risker för honom personligen. Vid Lützen styrdes hans ödesdigra handlande just av ett sådant beslut. En man som på fullt allvar ansåg att "Gud är mitt harnesk" hade givetvis ingenting att frukta i en strid... Kungen hade just, tillsammans med några tyskfödda officerare i svensk tjänst, nått fram till den svenska centern då de stötte ihop med Götz kyrassiärer och kejserliga officeren Moritz von Falkenberg träffade honom med ett skott genom lungan. Gustaf II Adolf föll av sin häst Streiff, släpades med en bit och blev sedan liggande. (Se rubrikbilden överst) Han fick flera värjstick och plundrades . Det är oklart om fienden förstod vem han var - då hade man förmodligen tagit honom till fånga levade.
Streiff var Gustav II Adolfs stridshäst. Streiff avled 1633 i Wolgast och finns idag att beskåda i uppstoppat skick på Livrustkammaren i Stockholm. Streiff uppkallades efter översten i svensk tjänst, Johan Streiff von Lauenstein som hade sålt hästen till Gustav II Adolf för 1000 riksdaler.
När man skulle stoppa upp hästen gjorde man först träkroppen, men den visade sig vara för liten, så man var tvungen att skära bort mycket hud för att trä på skinnet på träet. Därför ser Streiff idag mycket oproportionerlig och liten ut, inte som den stora häst han en gång var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar