Lucy, min engelska mormor.

Här mormor Lucy med min mamma Doris.

Lucy föddes 1882 i London, Surbiton. Det var en lycklig dag i doktor Abbot Browns hus. Hon växte upp till en verklig skönhet med sitt kopparröda hår och gröna gnistande ögon.

En dag när Lucy var 16 år kom en svensk pojke från Norrköping resande för att göra affärer med ett engelskt rederi. Han hette Hjalmar Kjellgren och var en Don Juan av Guds nåde. Kolsvart hår, olivbrun hy och blå gnistrande ögon. Jo, han var faktiskt från Norrköping, men min mamma påstår att det fanns vallonblod i släkten.

Vad händer när en rödhårig skönhet möter en Don Juan från Norrköping? Vild förälskelse. Det hjälpte mycket att Lucy hade det gott ställt och var begåvad med en stor hemgift. De gifte sig och Hjalmar gjorde i rask takt slut på alla pengar, köpte tävlingshästar, bilar och båtar.

Lucys mamma grät och pappan röt. Ingenting hjälpte och till slut flyttade hela familjen till Sverige. Under tiden hade min mamma fötts 1901 och moster 1909. De tog sista båten från England till Göteborg år 1914 precis vid krigsutbrottet. Båten efter dem sköts i sank.

Lucys äktenskap sköts också i sank och flickorna vantrivdes i den svenska skolan. Hjalmar tvingade dem att gå i sina engelska skoluniformer och halmhattar och de led alla mobbningskval i världen. När alla pengar var slut och mormor hade blivit tråkig hittade han andra kvinnor och skilsmässan var ett faktum.

Mormor sörjde hela livet tills hon dog vid 91 års ålder. Vi hittade många dikter hon skrivit och bundit ihop med röda silkesband. En dikt har fastnat i mitt minne:

”Han sträckte ut handen

hon fattade den

Men vägen kröktes

och dag blev natt”

Mormor fick försörja sig med allt möjligt. Hon sydde fantastiska hattar, målade porslin, gjorde tändsticksaskar och undervisade i engelska. En av hennes privatelever hette Raul Wallenberg

.

Symaskinen hon sydde hattar på kom naturligtvis från England och var en tung apparat från 1880-talets slut med handvev. Så gick maskinen sönder på 1970-talet och mormor stegade iväg till en symaskinsaffär i Stockholm. ”Oj, det här är en museigrej” sa biträdet ”den går inte att laga”. Min mormor som inte hade så stor aktning för svenskar knyckte på huvudet och sa ”Dessa utlänningar förstår ju ingenting!” med sin härliga engelska brytning. ”I England, där förstår de sig på sådana här saker.” Sagt och gjort, hon tog med sig symaskinen på båten över till England. Flyga tänkte hon sannerligen inte försöka sig på.

När hon kom till symaskinsaffären i London, vad fick hon se där? Huset fanns inte längre. Hon gick in i en elaffär som låg i det nya huset. ”Var finns symaskinsaffären” frågade hon indignerat. ”Jag har kommit hela vägen från Sverige för att laga den här maskinen. Jag bodde här med min familj Abbot Brown i många år och min mor Elizabeth Edwards hade ett hus precis här bredvid” ”Oh, huset blev bombat under kriget och det var länge sedan den affären upphörde. Men kanske jag kan hjälpa damen” sade affärsföreståndaren. ”Kom tillbaka om en vecka, så skall jag se vad jag kan göra”.

Efter en vecka kom mormor tillbaka och där stod symaskinen. Lagad! Mannen hade gått till en verkstad som tillverkat den trasiga delen. ”Det är ett sant nöje att kunna hjälpa er. Jag vet att er far Doktor Abbot Brown räddade livet på min farfar så det här bjuder jag på!” Mormor åkte i triumf tillbaka till Sverige och berättade för alla att ”I England, där kan man laga symaskiner och vilken service!! De har mycket att lära här!” Och man måste ju faktiskt hålla med om det.

Allt detta tänkte jag på när jag gick upp i ”mitt svenska tornrum” här hemma i Torredembarra. Där står mormors symaskin i en trälåda med liten nyckel. Jag öppnade försiktigt dörren med nyckeln och där...stod den..maskinen som varit med om så mycket.

Undrar vem som kommer att hitta den och fantisera om var den kommer ifrån? Om maskinen kunde prata så skulle upphittaren få höra den här historien du just läst!