Boston
Surpotta Bengtsson stängde dörren bakom sig med en djup suck. Äntligen hemma! Dammigt och med spindelväv hängande i hörnen samt över dörrar och stolar. Tänk så det kunde bli efter 6 månader. Han strök med handen över dörrkarmen och spindelnätet föll ner på den vita lineoleummattan. Ett sådant märkligt mönster det bildade. Bengtsson satte på sig sina runda guldbågade glasögon och studerade mattan. Spindelnätet hade fallit som en spetsduk och med ens mindes han sin mamma som alltid satt och virkade. Så länge sedan det var. Hans mor dog 1971, 40 år redan! En tår rann ner för den rynkiga kinden. - Nä, nu fick han ta sig samman. Ingen tid för sentimentalt pjåsk. Här skulle packas upp, städas, tvättas och gå och handla lite mat. Bestlutsamt tog han av rocken och hängde upp den prydligt på en av de vita IKEA-galgarna under hatthyllan. Han hade alltid varit mycket noggrann, pedantisk nästan, med sina saker.
Vid närmare eftertanke kanske han skulle gå och handla först. Han var utsvulten efter den långa resan och det fanns inget ätbart hemma. Till att börja med satte han på kyl och frys, sedan slog han sig ner vid köksbordet och började skriva en inköpslista. Den blev lång. Eftersom Bengtsson inte hade bil fick han nog lov att fråga handlarn om att köra hem varorna. Det skulle kosta extra, men det hade han råd med. Tänk bara på så mycket pengar han tjänade på att inte ha bil.
Det hade aldrig blivit av att ta körkort. När han fyllde 18 år, 1953, sade hans far att han fick välja på körkort och en radiogrammofon. Såklart valde han radiogrammofonen.
Han hade alltid älskat musik. När han var ung hade han spelat gitarr i ett countryband, sjungit och var dessutom väldigt duktig på munspel. Så en radiogrammofon fick det bli av märket Siemens. En mycket stor möbel som stod på golvet. Man lyfte upp ett tungt lock och därunder fanns skivplattan med 3 hastigheter, 78/45/33 till vänster och till höger radio med frekvenssökare. Framsidan var täckt av en stor högtalare och fack på sidan för förvaring av skivor. Stenkakor kallas visst 78-orna för nu? Han mindes glädjen över att kunna spela sina favoriter och sitta framför apparaten i timmar. Det ju mycket mer värt än ett körkort! Han hade klarat sig alldeles utmärkt dessa år utan bil. Alltid fanns det någon som skjutsade och på fester var det han som fick lova att dricka allt han önskade. Bengtsson skrockade belåtet vid minnet. Egentligen var han inte så förtjust i starksprit. men ett glas vin till maten ville han alltid ha, och en liten whisky ibland. Jösses! Systemet måste han ju också hinna till.
Nu blev det bråttom. På med rocken och iväg. Det tog honom drygt 20 minuter att gå dit och under tiden tänkte han på den långa resan han gjort.
Mr L., antikhandlaren från Boston, satte igång det hela genom sitt årliga besök i Bengtssons antikaffär i Laholm. Den här gången var han intresserad av Surpottas amerikanska indiansamling. Egentligen ville inte Bengtsson sälja den. Han hade ärvt den av sin farfar som utvandrat till Amerika och förutom affektionsvärdet var han intresserad av den indianska kulturen. Efter mycket om och men sa Mr L att han åtminstone kunde komma till Boston och han skulle hjälpa honom att sälja några saker av sin samling på aution. Mr L skulle få 10 % för besväret, auktionshuset skulle ha kommission och resten skulle gott och väl täcka Surpottas Amerikaresa.
-Det är väl ändå inte möjligt?- hade Surpotta utropat.
Men Mr L sa att han satt på en guldskatt. Sagt och gjort, han bestämde sig för att åka till Boston med Mr L först och sedan, om pengarna räckte, skulle han ta en av de där hundbussarna, Greyhound kallades de visst, och åka runt i Amerika och se allt vad han drömt om som liten grabb.
Tänk Vilda Västern och cowboys, Niagarafallet, Klippiga Bergen och så många platser som han orkade med och hade råd till.
Det var mycket att se till. Affären fick han stänga med den vanliga skylten ”Stängt på grund av anledning” och så fick han be grannarna att ta in post och betala räkningar m.m.
Nu blev det bråda dagar för Surpotta. Lite kläder och en bra resväska behövde han också. En sån där på hjul. När han förstod vad allt skulle kosta började han ångra sig. Tänk om Mr L. hade fel och indiansakerna inte alls skulle sälja för så mycket?
Bengtsson satte sig ner på bekvämaste stolen i vardagsrummet med en kopp kaffe och ett litet glas whisky för att stärka sig med. Det är klart att jag skall åka - muttrade han för sig själv. En sån här chans kommer aldrig igen. Egentligen var han redan för gammal. Han drack kaffet, tömde whiskyglaset och ställde sig upp. Jag åker! Nu har jag bestämt mig!
Veckan därpå stegade Surpotta och Mr L. ombord på planet för resa till Boston.
Flygvärdinnan tittade strängt på Bengtsson när han försökte pula in sin otympliga bag i hyllan ovanför stolen. Det var en blå bag med bruna handtag från 1940-talet. Han tyckte den dög alldeles utmärkt bra fortfarande. Lite sliten var den kanske, men att köpa en ny för en enda resa skulle ha varit helt onödigt. Några killar hade tittat på den vid ´gaten´ och Surpotta hade hört dem säga ”Ascool, alltså”. De hade till och med frågat om de fick köpa den. För ett ögonblick hade han övervägt saken, men bestämt sig för det hade blivit för krångligt. Han hade ju en massa småprylar i den och sedan hade han behövt att gå och köpa en ny på taxfree. Nu satt han i alla fall i planet vid fönsterplats bredvid Mr L och äventyret kunde börja.
