Här mormor Lucy med min mamma Doris.
Lucy föddes 1882 i London, Surbiton. Det
var en lycklig dag i doktor Abbot Browns hus. Hon växte upp till en
verklig skönhet med sitt kopparröda hår och gröna gnistande ögon.
En
dag när Lucy var 16 år kom en svensk pojke från Norrköping
resande för att göra affärer med ett engelskt rederi. Han hette
Hjalmar Kjellgren och var en Don Juan av Guds nåde. Kolsvart hår,
olivbrun hy och blå gnistrande ögon. Jo, han var faktiskt från
Norrköping, men min mamma påstår att det fanns vallonblod i
släkten.
Vad
händer när en rödhårig skönhet möter en Don Juan från
Norrköping? Vild förälskelse. Det hjälpte mycket att Lucy hade
det gott ställt och var begåvad med en stor hemgift. De gifte sig
och Hjalmar gjorde i rask takt slut på alla pengar, köpte
tävlingshästar, bilar och båtar.
Lucys
mamma grät och pappan röt. Ingenting hjälpte och till slut
flyttade hela familjen till Sverige. Under tiden hade min mamma fötts
1901 och moster 1909. De tog sista båten från England till Göteborg
år 1914 precis vid krigsutbrottet. Båten efter dem sköts i sank.
Lucys
äktenskap sköts också i sank och flickorna vantrivdes i den
svenska skolan. Hjalmar tvingade dem att gå i sina engelska
skoluniformer och halmhattar och de led alla mobbningskval i världen.
När alla pengar var slut och mormor hade blivit tråkig hittade han
andra kvinnor och skilsmässan var ett faktum.
Mormor
sörjde hela livet tills hon dog vid 91 års ålder. Vi hittade många
dikter hon skrivit och bundit ihop med röda silkesband. En dikt har
fastnat i mitt minne:
”Han
sträckte ut handen
hon
fattade den
Men
vägen kröktes
och
dag blev natt”
Mormor
fick försörja sig med allt möjligt. Hon sydde fantastiska hattar,
målade porslin, gjorde tändsticksaskar och undervisade i engelska.
En av hennes privatelever hette Raul Wallenberg
.
Symaskinen
hon sydde hattar på kom naturligtvis från England och var en tung
apparat från 1880-talets slut med handvev. Så gick maskinen sönder
på 1970-talet och mormor stegade iväg till en symaskinsaffär i
Stockholm. ”Oj, det här är en museigrej” sa biträdet ”den
går inte att laga”. Min mormor som inte hade så stor aktning för
svenskar knyckte på huvudet och sa ”Dessa utlänningar förstår
ju ingenting!” med sin härliga engelska brytning. ”I England,
där förstår de sig på sådana här saker.” Sagt och gjort, hon
tog med sig symaskinen på båten över till England. Flyga tänkte
hon sannerligen inte försöka sig på.
När
hon kom till symaskinsaffären i London, vad fick hon se där? Huset
fanns inte längre. Hon gick in i en elaffär som låg i det nya
huset. ”Var finns symaskinsaffären” frågade hon indignerat.
”Jag har kommit hela vägen från Sverige för att laga den här
maskinen. Jag bodde här med min familj Abbot Brown i många år och
min mor Elizabeth Edwards hade ett hus precis här bredvid” ”Oh,
huset blev bombat under kriget och det var länge sedan den affären
upphörde. Men kanske jag kan hjälpa damen” sade
affärsföreståndaren. ”Kom tillbaka om en vecka, så skall jag se
vad jag kan göra”.
Efter
en vecka kom mormor tillbaka och där stod symaskinen. Lagad! Mannen
hade gått till en verkstad som tillverkat den trasiga delen. ”Det
är ett sant nöje att kunna hjälpa er. Jag vet att er far Doktor
Abbot Brown räddade livet på min farfar så det här bjuder jag
på!” Mormor åkte i triumf tillbaka till Sverige och berättade
för alla att ”I England, där kan man laga symaskiner och vilken
service!! De har mycket att lära här!” Och man måste ju faktiskt
hålla med om det.
Allt
detta tänkte jag på när jag gick upp i ”mitt svenska tornrum”
här hemma i Torredembarra. Där står mormors symaskin i en trälåda
med liten nyckel. Jag öppnade försiktigt dörren med nyckeln och
där...stod den..maskinen som varit med om så mycket.
Undrar
vem som kommer att hitta den och fantisera om var den kommer ifrån?
Om maskinen kunde prata så skulle upphittaren få höra den här
historien du just läst!
