NÅGOT OVIKTIGT
Ibland vaknade Surpotta Bengtsson med sorg och ångest. Det här var en sådan dag. Han drog upp rullgardinen och fastän klockan var 8 var det mörkt och regnet strilade mot fönstret.
- Det här blir en fruktansvärd dag, suckade han. Han kände hur paniken låg på lur och skyndade sig ut i köket för att göra iordning lite kaffe. Hans moster hade länge försökt att få honom att gå till en läkare, men han vägrade envist. Det var inget fel på honom som han inte kunde klara av själv.
Ända sedan han var liten hade han kännt sig ensam och oviktig. Ingen brydde sig om honom. Han var enda barnet och hans far jobbade jämt och hade inte mycket tid för sin son. Modern skötte hemmet och sin man och tjatade mest på honom att bli något här i världen.
- Det kommer aldrig att bli något av dig, brukade hon säga. Titta på dina kamrater, så duktiga de är. Snygga och propra och väldigt ambitiösa i skolan.
Han hade visserligen vänner, men egentligen ingen bästis och när de lekte brukade han alltid bli vald sist. När det inte fanns någon kvar att välja brukade någon sucka
-Vi får väl ta Lennart då...
Det värsta Surpotta kunde komma ihåg var att leka ”Skära. skära havre”. Sången slutade med ”När var tar sin, så tar jag min och så blir Lennart utan. Fy skam, fy skam för ingen ville ha´na” och så pekade de finger åt hoom och skrattade. Då brukade Surpotta gråta och smyga sig därifrån.
Han satt och mindes tillbaka och det var något som droppade ner i kaffekoppen.
Det var tårar som rann ner för hans rynkiga kinder och fastnade i den gråa mustaschen innan de försvann ner i koppen.
-Minsann satt han inte och grät?! Gamla karlen mitt på blanka förmiddagen!
Han skyndade sig att göra sig iordning och gå till den lilla antikaffären som var hans fasta punkt här i tillvaron.
Med paraply och galoscher stretade han mot vinden och muttrade högljutt i den kalla blåsten. Väl i affären kändes det lite bättre och han tände några levande ljus i den vackra silverkandelabern han hade på sitt skrivbord. Idag skulle det inte komma en levande själ. Egentligen visste han inte varför han envisades med att ha kvar affären. Han var ju sedan länge pensionär och hans syn började bli allt sämre, precis som hans motorik. Men hade han inte haft affären skulle han säkert gå under. Ensamheten skulle bli för stark.
-Jag är en oviktig skit i en oviktig affär, mumlade han. Tårarna lurade bakom de guldbågade glasögonen igen.
-Nähä, det här går inte an. Ryck upp dig, Bengtsson!
Just som tårarna började smyga sig ner för kinderna igen, knackade det på dörren. Vem kunde ha vågat sig ut i detta väder? Han tog upp sin nytvättade och välstrukna linnenäsduk ur fickan. Han tvättade och strök själv och skulle aldrig komma på idén att använda de där hemska näsdukarna i papper. De bara gick sönder och sedan glömde han dem i fickorna och när han tog ur tvätten ur tvättmaskinen var det små vita pappersnoppor på alla kläder. Nej, fy fasiken. Riktigt fina och stora näsdukar skulle det vara.
Efter att noggrannt vikt ihop näsduken igen, stoppade han tillbaks den i fickan.
Under tiden hade han hunnit fram till dörren och tittade ut. Ingen syntes till. Men han hade ju hört en tydlig knackning! Han tittade ned och där utanför såg han några små toppluvor och ivriga händer som vinkade åt honom.
Hans små vänner som bodde i husen runt kvarteret.
-Hej farbror Bengtsson, sade de i kör när han låste upp för dem.
-Får vi komma in ett tag. Det regnar så hemskt. Kanske farbror Bengtsson kan berätta en historia för oss?
Surpotta suckade och log lite. Han hade ju faktiskt vänner. Han var kanske inte så oviktig. Långt inne under tröjan hade han ett rätt varmt hjärta och han tyckte väldigt mycket om barn och ungdomar. Mammorna i kvarteret brukade fråga honom ibland om han kunde titta till deras ungar en liten stund. Det gjorde han mer än gärna och brukade hittade på vilda historier som de älskade. Om pirater och busar och äventyrare. Dessutom var han en hejare på att rita och uppfinna roliga lekar. Ibland gjorde han papperssoldater, hela arméer. Ibland gjorde han pappersflygplan och de hade bataljer med dem. Ibland spelade de fotboll med små kulor som han tillverkade av kapsyler. Det fanns ingen hejd på hans fantasi.
Barnen fullkomligt avgudade honom, och det var genom dem som han fått namnet Surpotta Bengtsson. En gång hade han blivit väldigt arg, satt en potta på huvudet och jagat ut barnen ur affären. Allt det här mindes han med ett leende medan han släppte in pojkarna. Vad skulle han hitta på idag?
-Har i hört talas om de magiska kottarna, frågade han.
-Nää, vad är det?
Jo, nästa gång ni går ut i skogen skall ni ta två kottar med er hem och lägga under huvudkudden när ni sover.
-Vad händer då, farbror Bengtsson?
-Jo, ni skall säga en hemlig besvärjelse som lyder: "Huga. huga det får duga!" Och sedan önska något ni vill ha. Och det kommer helt säkert att gå i uppfyllelse.
-Wow!Pojkarnas ögon började lysa.
-Jag vill ha ett flygplan. Jag vill ha en dator. Jag vill ha en surfingbräda. Får vi verkligen det?
-Javisst, men det kan ta ett tag. Man vet aldrig när det funkar.
-Nu får ni springa hem. Jag ser att det slutat regna.
Efteråt hade han fått höra att mammorna och papporna i kvarteret talat om det märkliga att alla pojkar hade kottar i fickorna och under huvudkuddarna. Även i skolan hade det spritt sig att något konstigt var på gång. Surpotta hade förmanat sina små vänner att hålla det hemligt. Det var bara något som var mellan dem och honom. Om de talade om vem som hittat på det, skulle önskningarna inte falla in!
Efter mycket skratt och skoj fick han äntligen ut dem ur affären och han kände att paniken och ångesten försvunnit. Hur kunde han varit så ledsen? Trots allt var han ju inte oviktig. Ingen människa är oviktig. Det visst han ju mycket väl!
