Surpotta Bengtsson har rest till Boston.

Bengtsson fick en hastig inbjudan från sin gode vän och kollega, Mr Lypper i Boston.
Han beräknas vara till baka den 10 oktober!

Semester!!

Surpotta Bengtsson och jag är på semester. Vi återkommer
i mitten av september!!
Vi ligger i hängmattan och sjunger:
Don´t worry about a thing....



/>">

Ett rekord med Surpotta Bengtsson.

Ett rekord.

Surpotta Bengtsson var rädd. Riktigt rädd! Vad i hela friden hade han
gett sig in i? Allt började när han besökte färghandeln för att köpa lite sandpapper. Han hade bestämt sig för att slipa balkongbordet. Just som
han stod där framför Lisa som inte precis var hjälpsam, och försökte
förklara vad han vill ha, kände han en hand på sin axel.

- Men tjäna Bengtsson! Det var inte igår!
Han vände sig om och tittade in i ett vilt främmande ansikte. Rödbrusig med en liten
mustasch, stor näsa och bred mun med utstående tänder. Bengtsson ryggade tillbaka
lite grann och sade en aning avmätt
- Jag tror att ni tar fel min herre. Vi känner inte varandra!
- Nejmen, nu får du väl ta på dig brillorna. Det är ju jag, Göte Roberti, din kompis från
lumpen.
Långsamt började det gå upp för honom vem det var. Mycket riktigt den där otrevliga
typen som alltid skulle tävla med honom i allting. Göte Roberti hade han gömt längst
inne i glömskans minnesgarderob och aldrig tänkt ta ut därifrån. Men nu stod han där
alldeles livs levande och skrattade honom rakt i ansiktet.
- Jag har hört att du gett dig in i antikbranschen. Det var inte illa. Fastän det kan väl inte vara mycket pengar i det heller? Du skulle kontaktat mig, så hade jag kirrat något i byggbranschen som jag själv arbetar i. DET är pengar det!! Ser du den där Mercan som står där ute, den är min. Jag bor i Stockholm och har en urflott villa i Djursholm och lantställe på Torö som är mera likt ett slott. Det du Bengtsson!
Lisa tittade alldeles storögt på den nya kunden. Hon log ljuvt mot honom och anade
bättre affärer än att sälja sandpapper till Surpotta Bengtsson. Men den fina herren tog tag i Bengtsson och drog ut honom ur affären utan så mycket som ett ord. Lisa fnyste och vände sig till målarmästar Lindström som just kommit in.

-Kom Bengtsson, jag bjuder på något att dricka. Vi sticker till Stadshotellet.

Bengtsson skruvade på sig. Hur skulle han ta sig ur det här?
-Nja, jag har lite mycket att göra. Det får nog bli en annan dag!
-Aldrig i livet. Nu kommer du med. Jag har något viktigt att föreslå dig.

Göte hoppade in i Mercan och vinkade till Bengtsson. Med en suck steg han in i bilen och de försvann med en rivstart.
-Nu är du allt nyfiken, sade Göte med ett flin. -Jag skall berätta allt när vi sitter ner i
lugn och ro.

När de satt sig ner vid bordet i restaurangen, viftade Göte till sig servitrisen och sade



- En flaska champagne och några goda sandwich, och se till att champagnen är kall!
Surpotta kände servitrisen mycket väl. Fröken Margareta Petersson, dotter till skolrektorn.
En ledsen flicka med många sorger och bekymmer bakom sig. Nu hade hon hamnat här
på stadshotellet och försörjde sig och en liten son. Han log lite mot henne och förklarade
-Vi var lumparkompisar och har inte träffats på länge, så därför tänker vi fira!
Margareta Petersson såg ut som om hon inte brydde sig särskilt om det och försvann in
i köket. Svängdörrarna gnisslade och slukade henne. Nu satt de helt ensamma i restaurangen och Göte öppnade sin attachéportfölj och tog ut en laptop som han fällde ut mitt framför Bengtsson.
-Nu skall du höra på Bengtsson, eller kanske jag skall säga Lennart?
Kommer du ihåg när vi tävlade i simning i lumpen?
Jodå, det skulle Surpotta aldrig glömma. Det var hemskt. Det värsta var att han var så rädd för vatten och Göte alltid skulle bråka och hålla honom under ytan. Men Lennart
var envis och han fick hjälp av en av officerarna att träna. Efter månader av sträcksimning i bassängen var han riktigt bra och det bästa var att Göte inte hade en aning om hans framgång. Det hade ställt upp i en tävling. 1000 m bröstsim. Vilken Lennart hade vunnit till Götes stora förargelse. Han hade fått prispokal och det hade stått om honom i lokaltidningen. Den pokalen stod nu i Surpottas vardagsrum ovanför den öppna spisen. Alltid nyputsad och hans stora stolthet.



- Jag har ett förslag, trumpetade Göte så att Fröken Larsson nästan tappade brickan med champagneglas som hon just kom in med. -Se här jag har skrivit ner allting.
- Vi gör om simtävlingen. Den här gången tar vi 2000 m! Om du vinner Lennart så ger jag dig en biljett till Paris med uppehåll på lyxhotell i en vecka för två personer. Om jag vinner så får jag tillbaka prispokalen som du vann! Som alla vet så var det ju egentligen jag som vann den. Det blev något strul med tidräkningen!

Surpotta blev alldeles stum. Hur dum får man vara? Han hade vunnit över Göte med flera bröstlängder och tänkte verkligen inte bli av med den vackra pokalen. Men sedan slog honom tanken: Men om jag vinner? En resa till Paris hade han alltid drömt om. Att se alla konstverk och den vackra staden. Han var mycket kunnig i allt vad fransk konst och franska antikviteter och stilar heter. Dessutom för två personer. Han kunde ta med sig fröken Margareta Petersson. Om hon ville alltså! Han hade länge gått och funderat på en ursäkt för att bjuda ut henne. Nog för att han var sjuttio år fyllda, men han var i mycket gott skick och bra kondition. Surpotta log lite finurligt när han tänkte på att Göte inte hade en aning om att han sprang en runda varje morgon och gick och simmade i badhuset. Tänk om han skulle slå till?

-Hmm, ja det kanske skulle kunna gå för sig. Var har du tänkt att vi skall simma?

- Ja här i Laholm, svarade Göte. Tvärs över sjön från Kraftstation till Gamla Flodfåran. Tror du att du orkar det?

- Ja visst, skall vi säga på söndag den 25 juli klockan 10.00? Surpotta tittade frågande på Göte.
-Perfekt, då träffas vi där. Jag skall informera lokalpressen!


Nu stod de där iförda badbyxor. Lennart hade fått gå och köpa nya på Åhléns med palmer på. De var faktiskt rätt snygga tyckte han. Men nu var han rädd. Varför hade han gett sig in i detta?
I förrgår hade han ringt till sin vän ”Hemlige Granskog” på UD i Stockholm, och bett honom komma för att se att allt gick rätt till. Han anlände igår i sin bil med tonade rutor och CD på nummerplåten.

-Säg inte att du ställt till det för dig igen? utbrast han när han klev ur den flotta BMW:n.
Surpotta fick berätta alltihop och nu stod Granskog här med tidtagarur och block och penna i högsta hugg.


Många människor hade samlats. Det stod en stor artikel om dem i Laholms-posten och det var en välkänd figur som skulle ställa upp. Aldrig, aldrig någonsin hade man tänkt att den skygge Surpotta Bengtsson skulle göra något liknande.

Gymnastikläraren i skolan hade lovat vara ”Starter” och såg väldigt stilig ut där han stod brunbränd i korta shorts, T-shirt som visade alla hans muskler och en visselpipa hängande om halsen.

- Klara? frågade han.
Bengtsson och Roberti nickade sammanbitna.

-3, 2, 1. GÅÅÅ! skrek han och visslade så att alla änder i sjön lyfte samtidigt och flög över de många åskådarna.

Surpotta Bengtsson simmade för allt han kunde. Huvudet guppade upp och ner och han frustade som en ångpanna. Och snabbt gick det. Göte blev efter på en gång.
Han tänkte inte alls, bara på att andas och röra armarna så långt som möjligt. Plötsligt kände han en skärande smärta i sidan. Vad var det nu? Han stannade upp och såg att han endast hade ca 50 m kvar till mål. Surpotta blev gråtfördig. Skulle han forlora allt? Han bet ihop käkarna och simmade på. Ont gjorde det men han skulle fram! Göte hade väl för länge sedan kommit i mål. Hur kunde han gått med på något så dumt? Till slut kände han bryggan och var framme. När han lyfte på huvudet hörde han en massa hurrande folk.- GRATTIS SURPOTTA DU HAR VUNNIT!

Nu fick han höra att Göte givit upp efter endast 100 m och fått kramp i ett ben.
Långsamt gick det upp för honom - Jag har vunnit! Jag har satt rekord! Jag kan åka till Paris! Jag kan fråga fröken Margareta Petersson om hon vill följa med!

Vilken dag, vilken fest! Och visst ville fröken Margareta Petersson åka till Paris. Hon rodnade så vackert och sade - Oh ja tack, det vill jag gärna!

Surpotta Bengtsson satt på sängkanten och tänkte tillbaka på dagen. Kanske en av de lyckligaste dagarna i hans liv! Rekord i simning! Och de bästa av allt: gubben hänger fortfarande med, full av liv och med en hägrande romans framför sig. Höst i Paris!

Surpotta Bengtsson - Något oviktigt

NÅGOT OVIKTIGT

Ibland vaknade Surpotta Bengtsson med sorg och ångest. Det här var en sådan dag. Han drog upp rullgardinen och fastän klockan var 8 var det mörkt och regnet strilade mot fönstret.
- Det här blir en fruktansvärd dag, suckade han. Han kände hur paniken låg på lur och skyndade sig ut i köket för att göra iordning lite kaffe. Hans moster hade länge försökt att få honom att gå till en läkare, men han vägrade envist. Det var inget fel på honom som han inte kunde klara av själv.

Ända sedan han var liten hade han kännt sig ensam och oviktig. Ingen brydde sig om honom. Han var enda barnet och hans far jobbade jämt och hade inte mycket tid för sin son. Modern skötte hemmet och sin man och tjatade mest på honom att bli något här i världen.
- Det kommer aldrig att bli något av dig, brukade hon säga. Titta på dina kamrater, så duktiga de är. Snygga och propra och väldigt ambitiösa i skolan.
Han hade visserligen vänner, men egentligen ingen bästis och när de lekte brukade han alltid bli vald sist. När det inte fanns någon kvar att välja brukade någon sucka
-Vi får väl ta Lennart då...
Det värsta Surpotta kunde komma ihåg var att leka ”Skära. skära havre”. Sången slutade med ”När var tar sin, så tar jag min och så blir Lennart utan. Fy skam, fy skam för ingen ville ha´na” och så pekade de finger åt hoom och skrattade. Då brukade Surpotta gråta och smyga sig därifrån.
Han satt och mindes tillbaka och det var något som droppade ner i kaffekoppen.
Det var tårar som rann ner för hans rynkiga kinder och fastnade i den gråa mustaschen innan de försvann ner i koppen.
-Minsann satt han inte och grät?! Gamla karlen mitt på blanka förmiddagen!

Han skyndade sig att göra sig iordning och gå till den lilla antikaffären som var hans fasta punkt här i tillvaron.




Med paraply och galoscher stretade han mot vinden och muttrade högljutt i den kalla blåsten. Väl i affären kändes det lite bättre och han tände några levande ljus i den vackra silverkandelabern han hade på sitt skrivbord. Idag skulle det inte komma en levande själ. Egentligen visste han inte varför han envisades med att ha kvar affären. Han var ju sedan länge pensionär och hans syn började bli allt sämre, precis som hans motorik. Men hade han inte haft affären skulle han säkert gå under. Ensamheten skulle bli för stark.

-Jag är en oviktig skit i en oviktig affär, mumlade han. Tårarna lurade bakom de guldbågade glasögonen igen.
-Nähä, det här går inte an. Ryck upp dig, Bengtsson!
Just som tårarna började smyga sig ner för kinderna igen, knackade det på dörren. Vem kunde ha vågat sig ut i detta väder? Han tog upp sin nytvättade och välstrukna linnenäsduk ur fickan. Han tvättade och strök själv och skulle aldrig komma på idén att använda de där hemska näsdukarna i papper. De bara gick sönder och sedan glömde han dem i fickorna och när han tog ur tvätten ur tvättmaskinen var det små vita pappersnoppor på alla kläder. Nej, fy fasiken. Riktigt fina och stora näsdukar skulle det vara.
Efter att noggrannt vikt ihop näsduken igen, stoppade han tillbaks den i fickan.


Under tiden hade han hunnit fram till dörren och tittade ut. Ingen syntes till. Men han hade ju hört en tydlig knackning! Han tittade ned och där utanför såg han några små toppluvor och ivriga händer som vinkade åt honom.
Hans små vänner som bodde i husen runt kvarteret.
-Hej farbror Bengtsson, sade de i kör när han låste upp för dem.
-Får vi komma in ett tag. Det regnar så hemskt. Kanske farbror Bengtsson kan berätta en historia för oss?




Surpotta suckade och log lite. Han hade ju faktiskt vänner. Han var kanske inte så oviktig. Långt inne under tröjan hade han ett rätt varmt hjärta och han tyckte väldigt mycket om barn och ungdomar. Mammorna i kvarteret brukade fråga honom ibland om han kunde titta till deras ungar en liten stund. Det gjorde han mer än gärna och brukade hittade på vilda historier som de älskade. Om pirater och busar och äventyrare. Dessutom var han en hejare på att rita och uppfinna roliga lekar. Ibland gjorde han papperssoldater, hela arméer. Ibland gjorde han pappersflygplan och de hade bataljer med dem. Ibland spelade de fotboll med små kulor som han tillverkade av kapsyler. Det fanns ingen hejd på hans fantasi.

Barnen fullkomligt avgudade honom, och det var genom dem som han fått namnet Surpotta Bengtsson. En gång hade han blivit väldigt arg, satt en potta på huvudet och jagat ut barnen ur affären. Allt det här mindes han med ett leende medan han släppte in pojkarna. Vad skulle han hitta på idag?

-Har i hört talas om de magiska kottarna, frågade han.
-Nää, vad är det?



Jo, nästa gång ni går ut i skogen skall ni ta två kottar med er hem och lägga under huvudkudden när ni sover.
-Vad händer då, farbror Bengtsson?
-Jo, ni skall säga en hemlig besvärjelse som lyder: "Huga. huga det får duga!" Och sedan önska något ni vill ha. Och det kommer helt säkert att gå i uppfyllelse.
-Wow!Pojkarnas ögon började lysa.
-Jag vill ha ett flygplan. Jag vill ha en dator. Jag vill ha en surfingbräda. Får vi verkligen det?
-Javisst, men det kan ta ett tag. Man vet aldrig när det funkar.
-Nu får ni springa hem. Jag ser att det slutat regna.


Efteråt hade han fått höra att mammorna och papporna i kvarteret talat om det märkliga att alla pojkar hade kottar i fickorna och under huvudkuddarna. Även i skolan hade det spritt sig att något konstigt var på gång. Surpotta hade förmanat sina små vänner att hålla det hemligt. Det var bara något som var mellan dem och honom. Om de talade om vem som hittat på det, skulle önskningarna inte falla in!

Efter mycket skratt och skoj fick han äntligen ut dem ur affären och han kände att paniken och ångesten försvunnit. Hur kunde han varit så ledsen? Trots allt var han ju inte oviktig. Ingen människa är oviktig. Det visst han ju mycket väl!

En inbjudan till Surpotta Bengtsson.

En inbjudan

Attans också, Surpotta Bengtsson skar sig på brevkniven gjord i sterling silver av Georg Jensen

Han hade blivit för ivrig när han såg det imponerande kuvertet med Lennart Bengtsson i sirliga bokstäver. Såg ut som en inbjudan... Till slut fick han upp det och nästan slet ut det avlånga kortet. Oj, han visslade lite tyst under den stora yviga grå mustaschen. En middagsinbjudan till baronessan Dukingsberg med alla finesser till och med ”Om svar anhålles”. Han satte omständigt på sig sina guldbågade läsglasögon.




Dem han köpt på Stadsaution i Stockholm för länge sedan. De passade honom precis och han såg alldeles utmärkt med dem.

Få se nu vad det stod:

Härmed inbjuds högtidligen
Herr Lennart Bengtsson
till middag

fredagen den 28 maj 2010 klockan 19.30
till Baronessan Alice Dukingsberg

Dukingsbergs Slott
Laholm

O.s.v. anhålles Klädsel: Kavaj
senast 15 maj
tel 123456

Han läste ända ner på det finna kortet och kände sig helt villrådig. Han visste inte om han skulle bli glad eller bekymrad. Skulle han gå? Det är klart, utbrast han själv. Om inte annat skulle han ju spara in en middag, och det skulle säkert bli både god mat och gott vin. Men vad skulle han ta på sig. Han tittade längst ner på kortet. Där stod det, Klädsel: Kavaj. Då så, då kunde han ta den gamla som hängde i garderoben. Saken var klar. Han gick för att skriva ett tackkort.

Han kunde inte komma ihåg när han var bjortbjuden senast.


Frisören! Han måste gå och klippa sig också! Ännu en oväntad utgift. Barberaren gick han till endast 3 gånger om året. Surpotta envisades med att kalla honom Barberare, och frisören Kalle Klippare nickade roat varje gång han blev tilltalad av Surpotta.

Men det var minnen från långt bak i tiden som gjorde att det blev så. Surpottas fader, ingenjör Algot Bengtsson hade sin egen barberare i Stockholm på 1940-talet. Salongen låg precis nära Stureplan och ingenjören gick dit varje morgon innan han började sitt arbete på Kungsgatan 28. Han hade sin privata låda i raksalongen med namnet ”Ingenjör Algot Bengtson” på en metallplatta.


Inne i lådan låg alla hans rakgrejor och även en manikyrlåda eftersom han då och då fick manikyr av någon av de flickor som arbetade där! Ja se, det var tider det, suckade Surpotta.

Han visste mycket väl anledningen till inbjudan. Baronessan ville ha en gratis värdering av en massa antikviteter hon hade på slottet. Surpotta suckade. Tänk att folk inte kunde förstå att det kostade pengar att göra en värdering.

En gång, mindes han, hade han blivit riktigt förbannad. En otrevlig tant hade kommit in med en hel väska full av smycken för värdering, och när han berättat priset för värderingen hade hon utbrustit ”Kostar det någonting?!”. Mycket lugnt och värdigt hade Surpotta bett henne sitta ner och därefter frågat ”Har damen gått till en läkare någon gång?” ”Det har väl inte herr Bengtsson något med att göra” replikerade hon. ”Men faktiskt var jag igår hos min läkare”. Hmm, sade Surpotta ”och gjorde han en diagnos på era besvär?” Damen nickade. ”Det är också en slags värdering och jag antog att ni betalade utan att klaga?” Priset man betalar är för studier, lång erfarenhet och kunskaper i ämnet vare sig det gäller att värdera smycken, hus, människor, hästar med mera”.

Damen hade blivit tyst en lång stund, men till slut sagt ”Det hade jag inte alls tänkt på. Jag är ledsen att jag uttryckte mig så klumpigt” Hela historien hade avlöpt mycket lyckligt. Smyckena hade värderats och sedan hade damen bjudit Surpotta till stans konditori och där hade de ätit hans älsklingsbullar med vanilj och länge suttit och druckit kaffe.

Nåja, nu skulle det inte bli så lätt att övertyga baronessan Dukingsberg. Först skulle han gå på middagen och sedan fick han se hur han skulle göra.

Den 15 maj infann sig Surpotta mycket punktligt till middagen. Han kände sig lite fånig i kostym och slips, men allt eftersom middagen fortgick, kopplade han av och upptäckte att det faktiskt var rätt trevligt. Han hade den stora äran att ha baronessan till bordet och de hade mycket att prata om.
Lite gruvade han sig för att hålla tacktalet, men han var rätt bra på att prata när det begav sig, så det skulle han nog klara galant.

Det bjöds på inkokt lax till huvudrätt och baronessan skakade iriterat på huvudet när hon såg den nya husan Elsa servera fisken på helt galet sätt. Tänk så svårt det var att få tag på bra tjänstefolk!
Jojo, tänkte Surpotta det är inte alla som kan kosta på sig att ha husor.




Nu lutade sig Elsa fram mot Löjtnant
Adelfalk och höll nästan på att tappa hela fatet med lax i knäet på honom. Löjtnanten hade väldigt besvär att ta för sig och Baronessan utbrast högt och ljudligt ” Om Elsa särar på benen, kommer löjtnanten bättre åt!” Det blev alldeles dödstyst kring bordet och Elsa och löjtnanten var bägge högröda i ansiktet. Till slut började Baronessan själv skratta och Surpotta exploderade av skratt och alla gästerna började lättat skratta. ”Tänk, så det kan bli” mumlade Baronessan, och Surpotta nickade instämmande.

Han klingade i kristallglaset och reste sig upp. Efter ett långt och inspirerat tal om antikviteter och vackra damer ville han uttrycka sin uppskattning för den goda maten. Baronessan hade förtroligt talat om att hon lyckats få fatt på en fransk kock från Grand Hotel i Stockholm och att hon var väldigt stolt över det. Så Surpotta tänkte runda av med ”Ett leve för kocken”. Nu föll det sig inte bättre än att han just fick lite hicka och svalde kraftigt och vad som kom ut under mustaschen var ”Ett leve för kuken”... Nu blev det verkligen tyst och till och med Baronessan visste inte vad hon skulle säga. Surpotta önskade att marken skulle öppna sig under honom och ville bara försvinna. Just då kom den franske kocken in med hög kockhatt och allting och sade på engelska med kraftig fransk brytning ”Good evening everybody, I am the cuuuuk”! Nu kunde ingenting i världen hindra att alla i sällskapet vrålade av skratt. Kocken förstod inte alls vad han sagt som var så roligt, men det är klart, svenskar är ett lite underligt folk.

Nöjd och mätt och glad vandrade Surpotta hem i natten. Det var en ljum natt och månen lyste upp hela landskapet. Livet var inte så pjåkigt i alla fall.Han fick faktiskt erkänna för sig själv att det hade varit en väldigt trevlig inbjudan.

Koppla av!

">

Sätt dig tillbaka i stolen. Tag några djupa andetag och slut ögonen.
Låt dina tankar vandra var de vill. Tänk att du kommer till din
favoritplats. Se den framför dig, gå omkring och känn hur det känns.
Allting är bara bra och allting kommer att lösa sig till det bästa.
Var helt säker på det. Ta några djupa andetag och öppna ögonen.
Livet ler och du klarar allt du vill!

Surpotta Bengtsson och linjalen

Linjalen

Han hade gjort det igen!! Surpotta Bengtsson var riktigt förbannad. En strykbräda!! Hur kunde han vara så klantig? När han lämnat uppdrag på auktionshuset hade han tagit fel på rad på listan med auktionsnummer. Ett par fina kopparbunkar trodde han att han lämnat bud på för 150 kronor. Och så glad han blivit när han trodde att han fått dem för 50 kronor!! Istället visade det sig att han fått en jädrans strykbräda för ”fyndpriset”. Surpotta frustade av ilska. Vad skulle han med en strykbräda till? Han hade en aldeles utmärkt en från 1945. Lite vinglig kanske, men den dög för det lilla han strök.
Surpotta klädde sig bara i jeans och t-shirt och en tröja. Visserligen var han mycket noga med att de skulle vara rena och fina och han strök allt med mycket möda. Men det var länge sedan han hade haft skjorta och slips.

Få se nu... det var nog fem år sedan som han klätt upp sig. Eller klätt ut sig, muttrade han. Det var hans moster som kommit och hälsat på och sagt att en antikhandlare kan verkligen inte vara klädd i jeans och tröja! Kostym, fin skjorta och slips skulle det vara. Efter mycket argumenterande fick han till slut ge med sig. Moster var inte att leka med när hon var på det humöret.

Fastän inte fick han fler kunder för det, och inte behövde han det heller. Han var helt nöjd med sin affär och kundkrets. Fastän en rolig sak hände ju förstås. Grevinnan Ögonböj kom för att handla sitt årliga smycke till systern Elsa Trogen. Så fort hon kom in i affären utbrast hon ”Nej men herr Bengtsson. Skall ni gå på begravning?” Efter det hade han hängt in kostymen i garderoben och där fick den hänga hur mycket än moster bönade och bad!

Men nu var det frågan om hur han skulle göra för att inte begå samma misstag igen när han lämnade bud på auktionsvaror. Det här var inte första gången det hänt. Före jul hade han köpt en hiskeligt ful vas, (i hans ögon i alla fall) då han trott att han lämnat bud på en grötskål i tenn. Fastän han hade haft tur och sålt vasen till en kille som tyckte att den var ”ascool”. Vad nu det betydde? I vilket fall som helst så betalade han mer än tre gånger vad Surpotta givit för den.



Så hela historien avlöpte väl. Men nu ville han inte göra några fler tabbar. Hmm, han tänkte igenom vad han gjort för fel. Han hade tagit fel på rad. Synen började bli rätt dålig, speciellt på det ena ögat. Då kom han på det! Han skulle använda sig av en linjal förstås.

Sagt och gjort, var fasiken hade han en linjal. Surpotta letade och letade, men fann inte tillstymmelse till linjal. Konstigt, mumlade han, den borde ju ligga i skrivbordslådan. Till slut fick han bita i det sura äpplet och inse att det bara var att öppna portomonän och gå till pappersaffären på hörnet och köpa en ny linjal.

Fröken Olsson blev riktigt glad att se honom. ”Åh, herr Bengtsson” kvittrade hon. ”Det var inte igår jag fick ett sådant fint besök”! ”Jodå” sade Surpotta, ”Jag var faktiskt här för två år sedan på våren”. Men nu tyckte han att det var slutpratat och drog till lite ilsket ”En linjal behöver jag”! Fröken Olsson såg lite ledset förnärmad ut och skyndade sig att dra ut en låda i disken och där låg ett dussin olika linjaler. ”Är det någon herr Bengtsson tycker om?” frågade hon lite tyst. ”HUR SA? Ni pratar ju så tyst att man inte hör ett dugg”! Surpotta gjorde verkligen skäl för namnet idag tänkte fröken Olsson.

Den första linjalen han tittade på, var en linjal med inbyggd kalkulator. Praktisk, tänkte Surpotta, men när han fick se priset på 98 kronor, fick han nästan hicka.


Efter mycket om och men bestämde han sig äntligen för en sober linjal i svart med stora vita siffror som var lätta att se. Han betalade det enorma priset av 30 kronor och stegade myndigt ut på gatan med en nick till den avsnoppade fröken Olsson.

Tänk att man kunde bli så glad för en linjal! Han kände sig riktigt nöjd och tänkte att nu skulle det inte bli några fler fel på autionslistorna inte. Solen sken och han kunde känna vår i luften. Visst skulle det smaka gott med lite kaffe och en vaniljbulle. Han ställde stegen mot konditori Cecilia. Just då passerade han tidningskiosken och läste på löpsedeln:

"Inbrottstjuvar stal prinsesstårtan
LAHOLM. Under natten har konditori Cecilia haft inbrott. Tjuvarna plockade med sig en espressomaskin och en prinsesstårta.När personalen kom till konditori Cecilia på måndagsmorgonen upptäcktes inbrottet. Kaffemaskinen, en prinsesstårta samt läsk hade tjuven eller tjuvarna tagit med sig genom att slå in ett skyltfönster."


Det är ju inte klokt vad som händer nuförtiden! Att bli så desperat för en kaffe och tårtbit! Han skakade ledsamt på huvudet. Våldet hade nått hans lilla stad. Dessutom var konditoriet stängt några timmar idag och det blev inga vaniljbullar! Nåja, han fick gå hem och titta i frysen, vanligtvis fanns det någon torr kanelbulle eller muffins där, och så skulle han ju pröva sin nya linjal!