Varför vi firar den 6 november!

Slaget vid Lützen den 6 november 1632 var ett av de mest avgörande slagen under det Trettioåriga kriget. Sveriges kung Gustav II Adolf stupade på slagfältet, den svenska positionen försvagades med kungens död och en ny fas av kriget inleddes.


Den svenska hären hade slagit läger i Naumburg nära Lützen. Deras motståndare Albrecht von Wallenstein - med lierade styrkor väntade ett anfall på Leipzig i två veckor, men blåste av, eftersom han trodde att svenska armén slagit vinterläger.

Kung Gustav II Adolf

Den 5 november överraskade den svenska armén med trumpetstötar, men dimman var för tät och det dröjde ända till elvatiden nästa dag innan anfallet inleddes. Wallenstens styrkor var redan i slagordning medan svenskarna var tvungna att ställa upp sig. Motståndarnas artilleri kunde orsaka stora förluster hos svenskarna utan att det svenska artilleriet kunde skjuta effektivt tillbaka.

Den svenska armén formerades omkring klockan 9 på morgonen. Hären bestod av två linjer fördelade på en center och två flyglar. På den högra flygeln leddes första linjen av konungen själv. Den svenska anfallsplanen gick ut på en kniptångsmanöver vilket fördröjde slaget eftersom de måste omformera sig. Vid 11-tiden öppnade artilleriet på båda sidor eld och den svenska hären påbörjade strax därefter sin framryckning. Gustav II Adolf valde en väg in mot Wallensteins center, lyckades ta sig förbi de kritiska dikena och fortsätta anfallet. Omkring klockan 12 fick de kejserliga undsättning då de första fyra av Pappenheims infanteriregementen och 2300 ryttare anlände till slagfältet, men Pappenheim sårades själv i ett tidigt skede och hans undsättningsförsök hann därför inte få någon direkt positiv effekt. Största delen av hans trupper tog till flykten när de insåg att han var svårt sårad. Reträtten övergick i panikartad flykt, vilket förvärrade läget för Wallenstein, då den svenska högerflygeln i en förnyad attack från sidan rände rakt in i Pappenheims flyende skaror. "Kniptången" mot Wallensteins center blev klar. Det var i detta läge som Gustav II Adolf snabbt förflyttade sig från högerflygeln mot centern och stupade precis när han nått fram till den.
Albrecht von Wallenstein

Det svenska anfallet kunde dock fortsätta enligt kniptångsplanen. Någon motattack var inte längre möjlig för de kejserliga som i stället fick börja överväga en eventuell reträtt som alternativ till kapitulation. Men senare på eftermiddagen böljade slaget fram och tillbaka. Omkring klockan 18 beordrade Wallenstein en omedelbar reträtt till Leipzig. Slaget vid Lützen var över.
Kung Gustav II Adolfs agerande under de fältslag han deltog i kännetecknas av snabba taktiska beslut, vilka ofta innebar stora risker för honom personligen. Vid Lützen styrdes hans ödesdigra handlande just av ett sådant beslut. En man som på fullt allvar ansåg att "Gud är mitt harnesk" hade givetvis ingenting att frukta i en strid... Kungen hade just, tillsammans med några tyskfödda officerare i svensk tjänst, nått fram till den svenska centern då de stötte ihop med Götz kyrassiärer och kejserliga officeren Moritz von Falkenberg träffade honom med ett skott genom lungan. Gustaf II Adolf föll av sin häst Streiff, släpades med en bit och blev sedan liggande. (Se rubrikbilden överst) Han fick flera värjstick och plundrades . Det är oklart om fienden förstod vem han var - då hade man förmodligen tagit honom till fånga levade.

Streiff var Gustav II Adolfs stridshäst. Streiff avled 1633 i Wolgast och finns idag att beskåda i uppstoppat skick på Livrustkammaren i Stockholm. Streiff uppkallades efter översten i svensk tjänst, Johan Streiff von Lauenstein som hade sålt hästen till Gustav II Adolf för 1000 riksdaler.

När man skulle stoppa upp hästen gjorde man först träkroppen, men den visade sig vara för liten, så man var tvungen att skära bort mycket hud för att trä på skinnet på träet. Därför ser Streiff idag mycket oproportionerlig och liten ut, inte som den stora häst han en gång var.

Resa till MARBELLA & MAROCKO. Del 1

Torsdagen den 30 september äntrade vi snabbtåget AVE (Alta Velocidad) vid Tarragonas station. Anette, Kristina och jag. I kupén satt redan Gunilla och väntade på oss. Hon började resan i Barcelona. Snabbtåget har satt rekord på 574 km /timmen, men vi nöjde oss med omkring 250-300 km/timmen. Det räckte!






Vi kände oss som skolflickor på utflykt och pratadet 5 timmar utan uppehåll till vi anlände till Malaga.

Där hoppade i en taxi som tog oss till Marbella och Hotel Finlandia. Då hade vi endast några minuter på oss att göra oss i ordning för välkomstdrink på Hotel El Fuerte och buss till ”Spansk afton”. Marbella Sweorna var klädda i flamencoklänningar och var helt fantastiska.

Här ses en tjusig representant för Marbella:

Sydafrikas Marie, Telemarks Ulrika och Irlands Erika träffades.

Det är ju just detta som är så roligt. Att träffas och prata med alla goda väninnor. Reser man med SWEA får man kontakter över hela världen!

Från Barcelona var vi 5 Sweor. AO Margaretha Bernsten Persson, Anette Junggren, Kristina Mäcs, Gunilla Häll och jag:

Till höger ses VEMAs elegana ordförande Monica Haglund och Anette en pratstund.

SWEA Marbella med AO Rose-Marie längst till vänster.
VILKA TJEJER!! De hade ordnat ett VEMA som sent kommer att glömmas.
TACK MARBELLA!!

Sedan bar det iväg till restaurang Gamonal i San Pedro på en hejdundrande spansk afton med spansk dans och god mat.

Nästa dag, fredag 1 oktober, åkte vi i ottan på utflykt till Malaga med en mycket bra guide som hette Birgitta. Vi fick se den intressanta staden och vackra katedralen, och naturligtvis Picassomuséet.

Katedralen La Santa Iglesia Catedral Basílica de la Encarnación

Anette gjorde sig bekant med Picasso själv!

Till salu, står det ovanför Gunilla & Kristina!! Dom satt och väntade länge där...’

Annars var vi på barrunda och köpte spanska förkläden som naturligtvis måste provas på hotellrummet!!




Håhå jaja, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...

Äntligen fick jag ett gott glas rödvin!!

Nästa dag, lördag den 2 oktober, var det Regionmöte med lunch och kaffepauser. Hoppas att alla Sweor någon gång kunde få tillfälle att vara med på ett regionmöte. Man lär sig så mycket och får ett helt annat sätt att se på SWEA!!

På kvällen blev det festmiddag på La Meridiana. Och vilken fest! T.o.m. Rod Stewart dök upp!
WOW! Det var en fest som heter duga!!

Morgonen därpå söndag 3 oktober, skulle vi tidigt upp för utflykt till Gibraltar. Det är rätt otroligt att åka in i detta brittiska territorium. Engelska är det officiella språket och vi fick naturligtvis ha med oss pass för att komma in. Väl på andra sidan väntade en liten minibuss på oss med en inhemsk guide och chafför, Sergio.

Upp på Gibraltars höga klippa åkte vi och fick förutom en vidunderlig utsikt också gå in Cueva de San Miguel, en fantastisk grotta med stalaktiter och stalagmiter. Och självklart fick vi träffa de berömda aporna (makaker). Winston Churcill sa följande: ”Så länge vi har aporna kvar på Gibraltar, kommer klippan att tillhöra Storbrittanien”. Vad han nu menade med det...?

Smile Anette!

Man fick vara försiktig. De kan bitas och stjäl gärna påsar etc.!!
Anette vågade sig inte riktigt ända fram till denna imponerande herre..

Det gäller att hålla sig fast!

Vi tog adjö av Gibraltar efter en rundtur i taxfree-affärerna och hemresan gick via vacker natur upp till byn Casares där vi drack kaffe. En ”carajillo” - kaffekask!
Kristina pövar på..


Guiden Magdalena och chaffören tog vanlig kaffe med lite mjölk ”cortado”.


Den lilla byn Casares klättrade uppför berget och några av oss begav sig upp en bit för att ta bilder.



Under trädet för kaffepaus

Morgonpromenad



Tittut!

Tänk att bo högst där uppe!


Trötta och nöjda efter en lång dag med mycket gående återvände vi till Marbella och vårt hotell. Somliga hade inte ”ont om fötter” p.g.a. bekväma sandaler!


När vi kom hem var det bara att sätta gång och packa för dagen efter på måndag den 4 oktober började äventyrsresan till Marocko.

Men först kopplade vi av en stund. Gunilla med en bok av Bodil Malmsten.


Sen försökte vi få ner allting som låg på sängarna i våra resväskor. Det där med packning är en hel konst...



Slut på kapitel 1. Nästa kapitel kommer att handla om Marocko.

Örebrotid eller normaltid eller vintertid?

Det är numera den sista söndagen i oktober till sista söndagen i mars som gäller. Dessa datum följer ur en gemensam EU-lag. År 2010 börjar normaltid den 31 oktober klockan 3 på natten mellan lördag och söndag och sommartid börjar igen 27 mars 2011.

Den svenska normaltiden infördes den 1 januari 1879 då alla orter i landet fick samma tid. Innan dess hade varje ort sin egen tid, klockan var tolv på dagen då solen stod som högst (soltid). Skillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter.

Skillnaden mellan Stockholm och Göteborg var 24 minuter. Förr i tiden spelade det inte en betydande roll, folk levde relativt isolerade i sina byar och reste oftast inte långt. Problemen kom med järnvägens framfart, det blev krångligt att skriva tidtabeller, och lokförarna hade problem med att hålla reda på tiden mot sin klocka. Så kom debatten igång om en gemensam tid för landet. Men vilken tid man skulle följa var inte givet. Stockholm och Göteborg var de starkaste kandidaterna.

Statens Järnvägar införde då en egen tid, så kallad järnvägstid. Stationsklockorna hade två minutvisare, den ena visade järnvägstiden och den andra visade den lokala tiden. Järnvägstiden följde tiden i Göteborg (för att passagerare som följde lokal tid skulle komma för tidigt, inte för sent till tåget), och det var något som inte kunde accepteras i huvudstaden. Debatten rasade i riksdagens båda kamrar, utredningarna avlöste varandra, ingen ville ge med sig. Under 15 år debatterades saken, innan man kom fram till en kompromiss. Svensk normaltid skulle följa meridianen ungefär mitt emellan Stockholm och Göteborg, en timmes tidsskillnad från Greenwich.
Här är bild på Greenwich Mean Time Line

Denna meridian går ungefär vid läget för Örebro. Så normaltid blev lika med Örebrotid!! I Danmark kallas normaltiden skämtsamt för Gudhjemtid eftersom 15-gradersmeridianen passerar Gudhjem på Bornholm.


Sverige var först i världen med att införa en gemensam tid.

TORREDEMBARRA - den lilla staden, vars namn låter som en trumvirvel!

SWEA Art Konstkurs med nya kunskaper och mycket glädje i Spanien

Som ni vet bor jag just i denna lilla stad och hade den stora glädjen att få hjälpa till och arrangera veckan som fick namnet "Kreativa dagar". En av ledarna, konstnären Gabriella Legillon, skrev ett sådant fint brev om upplevelsen här, så jag vill gärna dela med mig till dig om vad hon skrev:

"I slutet av september samlades 22 skapande Sweor från hela Europa till en kurs i Torredembarra i Spanien.
Den lilla staden, vars namn låter som en trumvirvel, TORREDEMBARRA, ligger på medeltida sätt uppe på en liten kulle nära havet.

Efter en timmes tågresa utmed kusten från Barcelona anländer vi till detta blå-gula lilla paradis.



Blått som himlen ovanför våra huvuden och blått som havet som, framför våra ögon, möter himlen vid horisonten. Gult som den mjuka sandstranden under våra bara fötter och som stenhusen i den gamla stadskärnan. Visst passade allt detta oss svenska konstnärer utmärkt som inspiration!
Men - om man blandar gult och blått blir det GRÖNT och denna färg var kursens röda tråd!
Under diabildsvisningar fick vi exempel på gröna färgers användande i konsthistorien. Sen blandade vi grönt och målade gröna motiv inför nästa internationella SWEA Art utställning, på temat ”grönt”. Denna utställning går av stapeln i London i februari. (Vernissage den 5 februari 2011. Se SWEA Arts hemsida)

Maina (Novara), f.d. ordförande i Barcelona och gift med Frank, en katalan från staden, hade organiserat kursen tillsammans med Christina (Måneskiöld), SWEA Arts internationella kontaktperson.
Tack vare dessa personer som fått stadens ledande personer intresserade av och engagerade i SWEA och vår kurs blev vi mottagna med öppna armar!
Tre stora lektionssalar med ateljéfönster stod till vårt förfogande och en utställning i slutet av veckan hade förberetts i Rådhuset.

Christina hade kört hela vägen från Bryssel. I hennes blå bil, som var fullastad med material, fanns det massor av akrylfärger, pigment, papper, dukar, penslar och, en inte oviktig, kaffebryggare plus flera kilo Gevalias kaffe!
Allt detta och en perfekt organisation utgjorde förutsättningarna för att vi kunde lära och skapa med både glädje och koncentration.

Dagarna började med 3 timmars kurs i pigment och färglära, komposition och bildanalys.
När solen sen stod högt på himlen, och skuggorna var korta, vandrade vi förbi doftande rosépepparträd till en liten restaurang där det serverade en 3 rätters hemlagad spansk lunch med tillgång till vatten och vin i lika mängder.








Trots att stranden låg nedanför restaurangen och vattentemperaturen var 25° så gick alla, mycket motiverade, tillbaka till skolan för att fortsätta med sina målningar.
Under eftemiddagarna fick vi undervisning av en spansk konstnär och bildlärare, Jordi Roig Morera.

Här ses Jordi och den långe turistchefen Pere Font:



Med värme och respekt för våra kunskaper fick Jordi oss att förstå och se det bästa i våra egna och de andras verk, vilket gav både inspiration och självförtroende. Jordi inbjöd oss också till ett spännade besök i hans egen ateljé.

Det är unikt med SWEA Art att man inte behöver ha en viss nivå för att vara med. Det räcker med att vilja skapa. Under kursen visades ett stort intresse för varandras arbete. Stöd och konstruktiv kritik gjorde att vi kunde och vågade skapa med stor frihet.
Vi hängde ut affischer i hela staden som såg ut så här:



Efter 4 dagar, sent på fredagskvällen, var alla färdiga med 1, 2 eller 3 konstverk.
På lördagsmorgonen hann vi precis hänga de 48 dukarna i Rådhuset innan Borgmästaren och de kulturansvariga kom för att inviga utställningen.



Bland besökare från staden fick vi trängas med både radio, TV och ditresta Sweor från Barcelona. Här ser vi Margaretha Bernsten Persson AO för Barcelona,Maina, Jordi, Christina, Gabriella och Pere.





Alla lyftes av stämningen i den fina salen och av allt det vackra vi skapat under veckan.

Förutom konstnärernas framsteg blev resultatet av denna kurs ett verkligt och levande kulturutbyte!
Gabriella Legillon

JA, SE DET VAR EN RIKTIG SWEA-SAGA DET. PRECIS SOM SWEA SKALL VARA!!Klicka på ordet: EXPOSICIÓ under rutan här för att se en video från utställningen. (Även om det står att videon inte kan visas!!)

EXPOSICIÓ from antropologiaimes on Vimeo.">

Mario Vargas Llosa

Jorge Mario Pedro Vargas Llosa, född 28 mars 1936 i Arequipa är en Peruansk författare, journalist och räknas som en av Latinamerikas ledande romanförfattare och en av sin generations mest framstående författare. Han har av många kritiker utsetts till den internationellt sett mest inflytelserika av de latinamerikanska författare som slog igenom under den latinamerikanska boomen under 1960- och 1970-talen.




2010 tilldelades han Nobelpriset i litteratur "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag". Vargas Llosa slog igenom på 1960-talet med romaner som Staden och hundarna och Det gröna huset. Han är ännu aktiv inom en rad litterära genrer och verkar som litteraturkritiker och journalist. Bland hans verk finns komedier, deckare, historiska romaner och politiska thrillers. Flera av hans böcker har filmatiserats. Många av Varga Llosas verk har inspirerats av hans syn på det peruanska samhället och erfarenheter som peruan. Han har i tilltagande grad blivit mer internationellt inriktad och tagit sig an ämnen som berör andra delar av världen.

Som många andra latinamerikanska författare har Vargas Llosa varit politiskt aktiv genom hela sin författarkarriär. Hans politiska åsikter har gradvis gått från vänster till höger. 1990 ställde han upp som presidentkandidat i det peruanska valet för center-högerkoalitionen Frente Democrático (FREDEMO) och förespråkade nyliberala reformer. Senare har han stött mer traditionella konservativa kandidater. Hans politiska ställningstaganden har ofta varit kontroversiella och inneburit konflikter med både höger- och vänsteranhängare i latinamerikansk politik.

Mario Vargas Llosa föddes i en medelklassfamilj, som enda barn till Ernesto Vargas Maldonado och Dora Llosa Ureta ( fadern var busschaufför, och modern var dotter till en kreolfamilj) som separerade några månader före hans födsel. Vargas Llosa levde med sin mors familj i Arequipa till efter ett år efter föräldrarnas skilsmässa, när hans morfar blev honorärskonsul för Peru i Bolivia. Med sin mor och hennes familj flyttade Vargas Llosa därefter till Bolivia där han tillbringade sina tidiga barnaår. Familjen Llosa hölls ihop av morfadern, som drev en bomullsfarm. Modern och hennes familj ville inte förklara att Vargas Llosas föräldrar hade separerat och han växte upp i tron att hans far hade dött.
Senare fick fick hans morfar en diplomatisk post i den peruanska kuststaden Piura och hela familjen flyttade tillbaka till Peru. 1946, vid tio års ålder, flyttade han till Lima där han för första gången träffade sin far. Föräldrarna återupptog sin relation och bosatte sig under Vargas Llosas tonår i i Lima.



När Vargas Llosa var fjorton år sände hans far honom till militärskolan Colegio Militar Ett år före sin utexaminering började Vargas Llosa arbeta som en amatörjournalist för lokala tidningar. Han slutade studera vid militärskolan och avslutade sina studier i Piura, där han arbetade för den lokala tidningen La Industria. 1953, skrev Vargas Llosa in sig i Limas universitet San Marcos, Amerikas näst äldsta universitet, för att studera juridik och litteraturvetenskap. 1955 gifte han sig - vid 19 års ålder - med sin morbrors svägerska. Hon var 13 år äldre än honom.
1957 publicerades hans första noveller "The Leaders" ("Los jefes") och "The Grandfather" ("El abuelo”) När han utexaminerades från San Marcos 1958, fick han ett stipendium som gjorde det möjligt för honom att åka till Madrid för att studera. 1960 flyttade han till Frankrike och trots familjens osäkra ekonomiska läge bestämde sig paret för att stanna i Paris där han började skriva produktivt. Deras äktenskap höll dock bara några år till, och de skilde sig 1964. Ett år senare, 1965, gifte sig Vargas Llosa med sin kusin, Patricia Llosa, med vilken han fick tre barn.

Som lite kuriosa så vill jag berätta att min man Frank är född samma dag som Mario Vargas Llosa: den 28 mars 1936 och de är kolossalt lika till utseendet. Så till den milda grad att när vi var ute på restaurang i Barcelona kom det folk fram och ville att han skulle skriva sin autograf!!
Foto på "min" Frank!!

Det var förfärligt!

Surpotta Bengtsson hänger inte alls i hängmattan. Han är ute och reser i världen och vill inte komma tillbaka till Laholm. Nu hälsar han att han är i Marocko och äter kamelkött...?
Hoppas han kommer hem snart, så vi får någon ordning på allt det här!

Surpotta Bengtsson har rest till Boston.

Bengtsson fick en hastig inbjudan från sin gode vän och kollega, Mr Lypper i Boston.
Han beräknas vara till baka den 10 oktober!