TORREDEMBARRA - den lilla staden, vars namn låter som en trumvirvel!

SWEA Art Konstkurs med nya kunskaper och mycket glädje i Spanien

Som ni vet bor jag just i denna lilla stad och hade den stora glädjen att få hjälpa till och arrangera veckan som fick namnet "Kreativa dagar". En av ledarna, konstnären Gabriella Legillon, skrev ett sådant fint brev om upplevelsen här, så jag vill gärna dela med mig till dig om vad hon skrev:

"I slutet av september samlades 22 skapande Sweor från hela Europa till en kurs i Torredembarra i Spanien.
Den lilla staden, vars namn låter som en trumvirvel, TORREDEMBARRA, ligger på medeltida sätt uppe på en liten kulle nära havet.

Efter en timmes tågresa utmed kusten från Barcelona anländer vi till detta blå-gula lilla paradis.



Blått som himlen ovanför våra huvuden och blått som havet som, framför våra ögon, möter himlen vid horisonten. Gult som den mjuka sandstranden under våra bara fötter och som stenhusen i den gamla stadskärnan. Visst passade allt detta oss svenska konstnärer utmärkt som inspiration!
Men - om man blandar gult och blått blir det GRÖNT och denna färg var kursens röda tråd!
Under diabildsvisningar fick vi exempel på gröna färgers användande i konsthistorien. Sen blandade vi grönt och målade gröna motiv inför nästa internationella SWEA Art utställning, på temat ”grönt”. Denna utställning går av stapeln i London i februari. (Vernissage den 5 februari 2011. Se SWEA Arts hemsida)

Maina (Novara), f.d. ordförande i Barcelona och gift med Frank, en katalan från staden, hade organiserat kursen tillsammans med Christina (Måneskiöld), SWEA Arts internationella kontaktperson.
Tack vare dessa personer som fått stadens ledande personer intresserade av och engagerade i SWEA och vår kurs blev vi mottagna med öppna armar!
Tre stora lektionssalar med ateljéfönster stod till vårt förfogande och en utställning i slutet av veckan hade förberetts i Rådhuset.

Christina hade kört hela vägen från Bryssel. I hennes blå bil, som var fullastad med material, fanns det massor av akrylfärger, pigment, papper, dukar, penslar och, en inte oviktig, kaffebryggare plus flera kilo Gevalias kaffe!
Allt detta och en perfekt organisation utgjorde förutsättningarna för att vi kunde lära och skapa med både glädje och koncentration.

Dagarna började med 3 timmars kurs i pigment och färglära, komposition och bildanalys.
När solen sen stod högt på himlen, och skuggorna var korta, vandrade vi förbi doftande rosépepparträd till en liten restaurang där det serverade en 3 rätters hemlagad spansk lunch med tillgång till vatten och vin i lika mängder.








Trots att stranden låg nedanför restaurangen och vattentemperaturen var 25° så gick alla, mycket motiverade, tillbaka till skolan för att fortsätta med sina målningar.
Under eftemiddagarna fick vi undervisning av en spansk konstnär och bildlärare, Jordi Roig Morera.

Här ses Jordi och den långe turistchefen Pere Font:



Med värme och respekt för våra kunskaper fick Jordi oss att förstå och se det bästa i våra egna och de andras verk, vilket gav både inspiration och självförtroende. Jordi inbjöd oss också till ett spännade besök i hans egen ateljé.

Det är unikt med SWEA Art att man inte behöver ha en viss nivå för att vara med. Det räcker med att vilja skapa. Under kursen visades ett stort intresse för varandras arbete. Stöd och konstruktiv kritik gjorde att vi kunde och vågade skapa med stor frihet.
Vi hängde ut affischer i hela staden som såg ut så här:



Efter 4 dagar, sent på fredagskvällen, var alla färdiga med 1, 2 eller 3 konstverk.
På lördagsmorgonen hann vi precis hänga de 48 dukarna i Rådhuset innan Borgmästaren och de kulturansvariga kom för att inviga utställningen.



Bland besökare från staden fick vi trängas med både radio, TV och ditresta Sweor från Barcelona. Här ser vi Margaretha Bernsten Persson AO för Barcelona,Maina, Jordi, Christina, Gabriella och Pere.





Alla lyftes av stämningen i den fina salen och av allt det vackra vi skapat under veckan.

Förutom konstnärernas framsteg blev resultatet av denna kurs ett verkligt och levande kulturutbyte!
Gabriella Legillon

JA, SE DET VAR EN RIKTIG SWEA-SAGA DET. PRECIS SOM SWEA SKALL VARA!!Klicka på ordet: EXPOSICIÓ under rutan här för att se en video från utställningen. (Även om det står att videon inte kan visas!!)

EXPOSICIÓ from antropologiaimes on Vimeo.">

Mario Vargas Llosa

Jorge Mario Pedro Vargas Llosa, född 28 mars 1936 i Arequipa är en Peruansk författare, journalist och räknas som en av Latinamerikas ledande romanförfattare och en av sin generations mest framstående författare. Han har av många kritiker utsetts till den internationellt sett mest inflytelserika av de latinamerikanska författare som slog igenom under den latinamerikanska boomen under 1960- och 1970-talen.




2010 tilldelades han Nobelpriset i litteratur "för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag". Vargas Llosa slog igenom på 1960-talet med romaner som Staden och hundarna och Det gröna huset. Han är ännu aktiv inom en rad litterära genrer och verkar som litteraturkritiker och journalist. Bland hans verk finns komedier, deckare, historiska romaner och politiska thrillers. Flera av hans böcker har filmatiserats. Många av Varga Llosas verk har inspirerats av hans syn på det peruanska samhället och erfarenheter som peruan. Han har i tilltagande grad blivit mer internationellt inriktad och tagit sig an ämnen som berör andra delar av världen.

Som många andra latinamerikanska författare har Vargas Llosa varit politiskt aktiv genom hela sin författarkarriär. Hans politiska åsikter har gradvis gått från vänster till höger. 1990 ställde han upp som presidentkandidat i det peruanska valet för center-högerkoalitionen Frente Democrático (FREDEMO) och förespråkade nyliberala reformer. Senare har han stött mer traditionella konservativa kandidater. Hans politiska ställningstaganden har ofta varit kontroversiella och inneburit konflikter med både höger- och vänsteranhängare i latinamerikansk politik.

Mario Vargas Llosa föddes i en medelklassfamilj, som enda barn till Ernesto Vargas Maldonado och Dora Llosa Ureta ( fadern var busschaufför, och modern var dotter till en kreolfamilj) som separerade några månader före hans födsel. Vargas Llosa levde med sin mors familj i Arequipa till efter ett år efter föräldrarnas skilsmässa, när hans morfar blev honorärskonsul för Peru i Bolivia. Med sin mor och hennes familj flyttade Vargas Llosa därefter till Bolivia där han tillbringade sina tidiga barnaår. Familjen Llosa hölls ihop av morfadern, som drev en bomullsfarm. Modern och hennes familj ville inte förklara att Vargas Llosas föräldrar hade separerat och han växte upp i tron att hans far hade dött.
Senare fick fick hans morfar en diplomatisk post i den peruanska kuststaden Piura och hela familjen flyttade tillbaka till Peru. 1946, vid tio års ålder, flyttade han till Lima där han för första gången träffade sin far. Föräldrarna återupptog sin relation och bosatte sig under Vargas Llosas tonår i i Lima.



När Vargas Llosa var fjorton år sände hans far honom till militärskolan Colegio Militar Ett år före sin utexaminering började Vargas Llosa arbeta som en amatörjournalist för lokala tidningar. Han slutade studera vid militärskolan och avslutade sina studier i Piura, där han arbetade för den lokala tidningen La Industria. 1953, skrev Vargas Llosa in sig i Limas universitet San Marcos, Amerikas näst äldsta universitet, för att studera juridik och litteraturvetenskap. 1955 gifte han sig - vid 19 års ålder - med sin morbrors svägerska. Hon var 13 år äldre än honom.
1957 publicerades hans första noveller "The Leaders" ("Los jefes") och "The Grandfather" ("El abuelo”) När han utexaminerades från San Marcos 1958, fick han ett stipendium som gjorde det möjligt för honom att åka till Madrid för att studera. 1960 flyttade han till Frankrike och trots familjens osäkra ekonomiska läge bestämde sig paret för att stanna i Paris där han började skriva produktivt. Deras äktenskap höll dock bara några år till, och de skilde sig 1964. Ett år senare, 1965, gifte sig Vargas Llosa med sin kusin, Patricia Llosa, med vilken han fick tre barn.

Som lite kuriosa så vill jag berätta att min man Frank är född samma dag som Mario Vargas Llosa: den 28 mars 1936 och de är kolossalt lika till utseendet. Så till den milda grad att när vi var ute på restaurang i Barcelona kom det folk fram och ville att han skulle skriva sin autograf!!
Foto på "min" Frank!!

Det var förfärligt!

Surpotta Bengtsson hänger inte alls i hängmattan. Han är ute och reser i världen och vill inte komma tillbaka till Laholm. Nu hälsar han att han är i Marocko och äter kamelkött...?
Hoppas han kommer hem snart, så vi får någon ordning på allt det här!

Surpotta Bengtsson har rest till Boston.

Bengtsson fick en hastig inbjudan från sin gode vän och kollega, Mr Lypper i Boston.
Han beräknas vara till baka den 10 oktober!

Semester!!

Surpotta Bengtsson och jag är på semester. Vi återkommer
i mitten av september!!
Vi ligger i hängmattan och sjunger:
Don´t worry about a thing....



/>">

Ett rekord med Surpotta Bengtsson.

Ett rekord.

Surpotta Bengtsson var rädd. Riktigt rädd! Vad i hela friden hade han
gett sig in i? Allt började när han besökte färghandeln för att köpa lite sandpapper. Han hade bestämt sig för att slipa balkongbordet. Just som
han stod där framför Lisa som inte precis var hjälpsam, och försökte
förklara vad han vill ha, kände han en hand på sin axel.

- Men tjäna Bengtsson! Det var inte igår!
Han vände sig om och tittade in i ett vilt främmande ansikte. Rödbrusig med en liten
mustasch, stor näsa och bred mun med utstående tänder. Bengtsson ryggade tillbaka
lite grann och sade en aning avmätt
- Jag tror att ni tar fel min herre. Vi känner inte varandra!
- Nejmen, nu får du väl ta på dig brillorna. Det är ju jag, Göte Roberti, din kompis från
lumpen.
Långsamt började det gå upp för honom vem det var. Mycket riktigt den där otrevliga
typen som alltid skulle tävla med honom i allting. Göte Roberti hade han gömt längst
inne i glömskans minnesgarderob och aldrig tänkt ta ut därifrån. Men nu stod han där
alldeles livs levande och skrattade honom rakt i ansiktet.
- Jag har hört att du gett dig in i antikbranschen. Det var inte illa. Fastän det kan väl inte vara mycket pengar i det heller? Du skulle kontaktat mig, så hade jag kirrat något i byggbranschen som jag själv arbetar i. DET är pengar det!! Ser du den där Mercan som står där ute, den är min. Jag bor i Stockholm och har en urflott villa i Djursholm och lantställe på Torö som är mera likt ett slott. Det du Bengtsson!
Lisa tittade alldeles storögt på den nya kunden. Hon log ljuvt mot honom och anade
bättre affärer än att sälja sandpapper till Surpotta Bengtsson. Men den fina herren tog tag i Bengtsson och drog ut honom ur affären utan så mycket som ett ord. Lisa fnyste och vände sig till målarmästar Lindström som just kommit in.

-Kom Bengtsson, jag bjuder på något att dricka. Vi sticker till Stadshotellet.

Bengtsson skruvade på sig. Hur skulle han ta sig ur det här?
-Nja, jag har lite mycket att göra. Det får nog bli en annan dag!
-Aldrig i livet. Nu kommer du med. Jag har något viktigt att föreslå dig.

Göte hoppade in i Mercan och vinkade till Bengtsson. Med en suck steg han in i bilen och de försvann med en rivstart.
-Nu är du allt nyfiken, sade Göte med ett flin. -Jag skall berätta allt när vi sitter ner i
lugn och ro.

När de satt sig ner vid bordet i restaurangen, viftade Göte till sig servitrisen och sade



- En flaska champagne och några goda sandwich, och se till att champagnen är kall!
Surpotta kände servitrisen mycket väl. Fröken Margareta Petersson, dotter till skolrektorn.
En ledsen flicka med många sorger och bekymmer bakom sig. Nu hade hon hamnat här
på stadshotellet och försörjde sig och en liten son. Han log lite mot henne och förklarade
-Vi var lumparkompisar och har inte träffats på länge, så därför tänker vi fira!
Margareta Petersson såg ut som om hon inte brydde sig särskilt om det och försvann in
i köket. Svängdörrarna gnisslade och slukade henne. Nu satt de helt ensamma i restaurangen och Göte öppnade sin attachéportfölj och tog ut en laptop som han fällde ut mitt framför Bengtsson.
-Nu skall du höra på Bengtsson, eller kanske jag skall säga Lennart?
Kommer du ihåg när vi tävlade i simning i lumpen?
Jodå, det skulle Surpotta aldrig glömma. Det var hemskt. Det värsta var att han var så rädd för vatten och Göte alltid skulle bråka och hålla honom under ytan. Men Lennart
var envis och han fick hjälp av en av officerarna att träna. Efter månader av sträcksimning i bassängen var han riktigt bra och det bästa var att Göte inte hade en aning om hans framgång. Det hade ställt upp i en tävling. 1000 m bröstsim. Vilken Lennart hade vunnit till Götes stora förargelse. Han hade fått prispokal och det hade stått om honom i lokaltidningen. Den pokalen stod nu i Surpottas vardagsrum ovanför den öppna spisen. Alltid nyputsad och hans stora stolthet.



- Jag har ett förslag, trumpetade Göte så att Fröken Larsson nästan tappade brickan med champagneglas som hon just kom in med. -Se här jag har skrivit ner allting.
- Vi gör om simtävlingen. Den här gången tar vi 2000 m! Om du vinner Lennart så ger jag dig en biljett till Paris med uppehåll på lyxhotell i en vecka för två personer. Om jag vinner så får jag tillbaka prispokalen som du vann! Som alla vet så var det ju egentligen jag som vann den. Det blev något strul med tidräkningen!

Surpotta blev alldeles stum. Hur dum får man vara? Han hade vunnit över Göte med flera bröstlängder och tänkte verkligen inte bli av med den vackra pokalen. Men sedan slog honom tanken: Men om jag vinner? En resa till Paris hade han alltid drömt om. Att se alla konstverk och den vackra staden. Han var mycket kunnig i allt vad fransk konst och franska antikviteter och stilar heter. Dessutom för två personer. Han kunde ta med sig fröken Margareta Petersson. Om hon ville alltså! Han hade länge gått och funderat på en ursäkt för att bjuda ut henne. Nog för att han var sjuttio år fyllda, men han var i mycket gott skick och bra kondition. Surpotta log lite finurligt när han tänkte på att Göte inte hade en aning om att han sprang en runda varje morgon och gick och simmade i badhuset. Tänk om han skulle slå till?

-Hmm, ja det kanske skulle kunna gå för sig. Var har du tänkt att vi skall simma?

- Ja här i Laholm, svarade Göte. Tvärs över sjön från Kraftstation till Gamla Flodfåran. Tror du att du orkar det?

- Ja visst, skall vi säga på söndag den 25 juli klockan 10.00? Surpotta tittade frågande på Göte.
-Perfekt, då träffas vi där. Jag skall informera lokalpressen!


Nu stod de där iförda badbyxor. Lennart hade fått gå och köpa nya på Åhléns med palmer på. De var faktiskt rätt snygga tyckte han. Men nu var han rädd. Varför hade han gett sig in i detta?
I förrgår hade han ringt till sin vän ”Hemlige Granskog” på UD i Stockholm, och bett honom komma för att se att allt gick rätt till. Han anlände igår i sin bil med tonade rutor och CD på nummerplåten.

-Säg inte att du ställt till det för dig igen? utbrast han när han klev ur den flotta BMW:n.
Surpotta fick berätta alltihop och nu stod Granskog här med tidtagarur och block och penna i högsta hugg.


Många människor hade samlats. Det stod en stor artikel om dem i Laholms-posten och det var en välkänd figur som skulle ställa upp. Aldrig, aldrig någonsin hade man tänkt att den skygge Surpotta Bengtsson skulle göra något liknande.

Gymnastikläraren i skolan hade lovat vara ”Starter” och såg väldigt stilig ut där han stod brunbränd i korta shorts, T-shirt som visade alla hans muskler och en visselpipa hängande om halsen.

- Klara? frågade han.
Bengtsson och Roberti nickade sammanbitna.

-3, 2, 1. GÅÅÅ! skrek han och visslade så att alla änder i sjön lyfte samtidigt och flög över de många åskådarna.

Surpotta Bengtsson simmade för allt han kunde. Huvudet guppade upp och ner och han frustade som en ångpanna. Och snabbt gick det. Göte blev efter på en gång.
Han tänkte inte alls, bara på att andas och röra armarna så långt som möjligt. Plötsligt kände han en skärande smärta i sidan. Vad var det nu? Han stannade upp och såg att han endast hade ca 50 m kvar till mål. Surpotta blev gråtfördig. Skulle han forlora allt? Han bet ihop käkarna och simmade på. Ont gjorde det men han skulle fram! Göte hade väl för länge sedan kommit i mål. Hur kunde han gått med på något så dumt? Till slut kände han bryggan och var framme. När han lyfte på huvudet hörde han en massa hurrande folk.- GRATTIS SURPOTTA DU HAR VUNNIT!

Nu fick han höra att Göte givit upp efter endast 100 m och fått kramp i ett ben.
Långsamt gick det upp för honom - Jag har vunnit! Jag har satt rekord! Jag kan åka till Paris! Jag kan fråga fröken Margareta Petersson om hon vill följa med!

Vilken dag, vilken fest! Och visst ville fröken Margareta Petersson åka till Paris. Hon rodnade så vackert och sade - Oh ja tack, det vill jag gärna!

Surpotta Bengtsson satt på sängkanten och tänkte tillbaka på dagen. Kanske en av de lyckligaste dagarna i hans liv! Rekord i simning! Och de bästa av allt: gubben hänger fortfarande med, full av liv och med en hägrande romans framför sig. Höst i Paris!

Surpotta Bengtsson - Något oviktigt

NÅGOT OVIKTIGT

Ibland vaknade Surpotta Bengtsson med sorg och ångest. Det här var en sådan dag. Han drog upp rullgardinen och fastän klockan var 8 var det mörkt och regnet strilade mot fönstret.
- Det här blir en fruktansvärd dag, suckade han. Han kände hur paniken låg på lur och skyndade sig ut i köket för att göra iordning lite kaffe. Hans moster hade länge försökt att få honom att gå till en läkare, men han vägrade envist. Det var inget fel på honom som han inte kunde klara av själv.

Ända sedan han var liten hade han kännt sig ensam och oviktig. Ingen brydde sig om honom. Han var enda barnet och hans far jobbade jämt och hade inte mycket tid för sin son. Modern skötte hemmet och sin man och tjatade mest på honom att bli något här i världen.
- Det kommer aldrig att bli något av dig, brukade hon säga. Titta på dina kamrater, så duktiga de är. Snygga och propra och väldigt ambitiösa i skolan.
Han hade visserligen vänner, men egentligen ingen bästis och när de lekte brukade han alltid bli vald sist. När det inte fanns någon kvar att välja brukade någon sucka
-Vi får väl ta Lennart då...
Det värsta Surpotta kunde komma ihåg var att leka ”Skära. skära havre”. Sången slutade med ”När var tar sin, så tar jag min och så blir Lennart utan. Fy skam, fy skam för ingen ville ha´na” och så pekade de finger åt hoom och skrattade. Då brukade Surpotta gråta och smyga sig därifrån.
Han satt och mindes tillbaka och det var något som droppade ner i kaffekoppen.
Det var tårar som rann ner för hans rynkiga kinder och fastnade i den gråa mustaschen innan de försvann ner i koppen.
-Minsann satt han inte och grät?! Gamla karlen mitt på blanka förmiddagen!

Han skyndade sig att göra sig iordning och gå till den lilla antikaffären som var hans fasta punkt här i tillvaron.




Med paraply och galoscher stretade han mot vinden och muttrade högljutt i den kalla blåsten. Väl i affären kändes det lite bättre och han tände några levande ljus i den vackra silverkandelabern han hade på sitt skrivbord. Idag skulle det inte komma en levande själ. Egentligen visste han inte varför han envisades med att ha kvar affären. Han var ju sedan länge pensionär och hans syn började bli allt sämre, precis som hans motorik. Men hade han inte haft affären skulle han säkert gå under. Ensamheten skulle bli för stark.

-Jag är en oviktig skit i en oviktig affär, mumlade han. Tårarna lurade bakom de guldbågade glasögonen igen.
-Nähä, det här går inte an. Ryck upp dig, Bengtsson!
Just som tårarna började smyga sig ner för kinderna igen, knackade det på dörren. Vem kunde ha vågat sig ut i detta väder? Han tog upp sin nytvättade och välstrukna linnenäsduk ur fickan. Han tvättade och strök själv och skulle aldrig komma på idén att använda de där hemska näsdukarna i papper. De bara gick sönder och sedan glömde han dem i fickorna och när han tog ur tvätten ur tvättmaskinen var det små vita pappersnoppor på alla kläder. Nej, fy fasiken. Riktigt fina och stora näsdukar skulle det vara.
Efter att noggrannt vikt ihop näsduken igen, stoppade han tillbaks den i fickan.


Under tiden hade han hunnit fram till dörren och tittade ut. Ingen syntes till. Men han hade ju hört en tydlig knackning! Han tittade ned och där utanför såg han några små toppluvor och ivriga händer som vinkade åt honom.
Hans små vänner som bodde i husen runt kvarteret.
-Hej farbror Bengtsson, sade de i kör när han låste upp för dem.
-Får vi komma in ett tag. Det regnar så hemskt. Kanske farbror Bengtsson kan berätta en historia för oss?




Surpotta suckade och log lite. Han hade ju faktiskt vänner. Han var kanske inte så oviktig. Långt inne under tröjan hade han ett rätt varmt hjärta och han tyckte väldigt mycket om barn och ungdomar. Mammorna i kvarteret brukade fråga honom ibland om han kunde titta till deras ungar en liten stund. Det gjorde han mer än gärna och brukade hittade på vilda historier som de älskade. Om pirater och busar och äventyrare. Dessutom var han en hejare på att rita och uppfinna roliga lekar. Ibland gjorde han papperssoldater, hela arméer. Ibland gjorde han pappersflygplan och de hade bataljer med dem. Ibland spelade de fotboll med små kulor som han tillverkade av kapsyler. Det fanns ingen hejd på hans fantasi.

Barnen fullkomligt avgudade honom, och det var genom dem som han fått namnet Surpotta Bengtsson. En gång hade han blivit väldigt arg, satt en potta på huvudet och jagat ut barnen ur affären. Allt det här mindes han med ett leende medan han släppte in pojkarna. Vad skulle han hitta på idag?

-Har i hört talas om de magiska kottarna, frågade han.
-Nää, vad är det?



Jo, nästa gång ni går ut i skogen skall ni ta två kottar med er hem och lägga under huvudkudden när ni sover.
-Vad händer då, farbror Bengtsson?
-Jo, ni skall säga en hemlig besvärjelse som lyder: "Huga. huga det får duga!" Och sedan önska något ni vill ha. Och det kommer helt säkert att gå i uppfyllelse.
-Wow!Pojkarnas ögon började lysa.
-Jag vill ha ett flygplan. Jag vill ha en dator. Jag vill ha en surfingbräda. Får vi verkligen det?
-Javisst, men det kan ta ett tag. Man vet aldrig när det funkar.
-Nu får ni springa hem. Jag ser att det slutat regna.


Efteråt hade han fått höra att mammorna och papporna i kvarteret talat om det märkliga att alla pojkar hade kottar i fickorna och under huvudkuddarna. Även i skolan hade det spritt sig att något konstigt var på gång. Surpotta hade förmanat sina små vänner att hålla det hemligt. Det var bara något som var mellan dem och honom. Om de talade om vem som hittat på det, skulle önskningarna inte falla in!

Efter mycket skratt och skoj fick han äntligen ut dem ur affären och han kände att paniken och ångesten försvunnit. Hur kunde han varit så ledsen? Trots allt var han ju inte oviktig. Ingen människa är oviktig. Det visst han ju mycket väl!